Jag är ikapp. Min rss-läsare visar inga nya objekt. Allt är läst. För en plikttrogen typ som jag är detta en seger. Det har inte hänt sedan … sedan den här tiden förra Ã¥ret. Nu skriver vi inget mer pÃ¥ ett tag, va. Kan vi komma överens om det?
DÃ¥ är man i samma grupp som Pentagon och AntipiratbyrÃ¥n. Lite glamouröst men mest jobbigt. PÃ¥ nÃ¥got sätt har den här sidan blivit hackad. JorÃ¥sÃ¥att … om du läser sidan i vissa RSS-läsare sÃ¥ fÃ¥r du innan du kommer till det jag skrivit även traggla dig igenom diverse länkar till sex och droger (men ingen rock’n'roll). Jag tillbringade Ã¥tskilliga timmar i gÃ¥r med att googla runt och fixa och trixa men det verkar som om problemet kvarstÃ¥r. Det verkar ocksÃ¥ som fler än jag har blivit drabbade vilket fÃ¥r mig att hoppas pÃ¥ att en lösning dyker upp snart.
Tills det sker tröstar jag mig med att jag ligger högt upp pÃ¥ googlesökningen “tramadol” utan att själv ha skrivit ett ord om detta och hoppas pÃ¥ att nÃ¥gon snart ska kunna berätta hur jag ska göra för att bli av med skräpet.
Uppdatering:
Jag vet inte exakt vad jag gjorde, men nu verkar det vara bort. Tappar väl min position när det gäller “tramadol” (vad nu det är) men fÃ¥r kanske nÃ¥d hos Google. Kanske berodde det pÃ¥ Feedburner och att jag inte gÃ¥tt över till Google för sedan jag gjorde det sÃ¥ verkar spammet vara borta. Fast vad vet jag, det kan ocksÃ¥ ha berott pÃ¥ nÃ¥got annat av det fixande och trixande jag ägnat mig Ã¥t.
Jag valde att vara anonym.
Till vilken nytta? En poäng är att låta texten tala för sig själv, att inte låta den begränsas av kön och ålder. Dock visar det sig att kön och ålder är ett återkommande tema i mina texter så den poängen faller.
En annan poäng var att jag skulle få vara mer fri att skriva vad som helst. Att berätta, peka ut, reflektera, avreagera mig. Men det finns mycket som jag inte skriver om så anonym jag är.
Jag skulle kunna skriva om hur det är att leva i en bikulturell familj. Om mina och omgivningens fördomar.
Jag skulle kunna skriva om att i dryga trettioårsåldern kliva in i en familj drabbad av olycka och fungera som fadersfigur åt två barn med skapligt tungt bagage.
Jag skulle kunna skriva om tankarna kring att fostra dessa barn och att förhålla sig till deras bakgrund. Jag skulle kunna skriva om hur det är att få en nybliven tonåring på halsen.
Jag skulle kunna skriva om mitt jobb.
Jag skulle kunna skriva om mina föräldrar och om min fantastiska sambo.
Eller skulle jag kunna det? Något håller mig tillbaka och det är inte bara möjligheten att bli igenkänd. Kanske är det respekt.
Att skriva anonymt har också visat sig vara begränsande och inte helt vattentätt. Pseudonymer måste hittas på och platser kamoufleras. Ändå blir det inte helt anonymt. Den som verkligen vill kan pussla ihop fakta och plocka fram vem jag är.
Det går att gå från anonym till känd men inte tvärtom. Därför valde jag att vara anonym. Så anonym det nu går att vara.
Jag gillar tankstreck. Det gör inte WordPress. Annars är vi överens om det mesta.
Jo, förutom uppdateringscykeln dÃ¥ … Det brukar vara sÃ¥ att nÃ¥gon dag efter det att mitt webbhotell har bestämt sig för att släppa in den nya WordPressversionen sÃ¥ släpper WordPress en ny version och jag sitter där med meddelanden om att uppdatera igen.
Ja, och så svenskan då. När jag så till sist uppdaterar så försvinner svenskan från menyer och lite andra ställen. Följden blir att jag får administration på engelska vilket jag kan leva med. Dock är det inte riktigt lika snyggt med engelska datum under mina svenska texter.
När jag i dag som vanligt loggade in för att administrera lite i WordPress så fick jag istället för en kontrollpanel ett varningsmeddelande (403). Det proklamerade att inte nog med att min dator var infekterad med virus, den var också inblandad i utskickande av spam. Jag började kallsvettas och drog igång virusprogram och började söka efter lösningar.
Det visade sig vara WordPress plugin Bad-Behavior som spökade. Efter en uppdatering till version 2.011 kom jag in. Falskt alarm. Allt i ordning.
Radion är död! TV kommer inte att finnas i framtiden! Jojo, så låter det när de allra mest framsynta framtidsförutsägelserna ska göras. Men tänk efter … hur många gamla media har dött ut? Visst, flanellografen är inte det mest hippa längre och OH-bilderna får stå tillbaka för PowerPoint (som många gånger helt förvandlar en hyfsat presentation till ett riktigt sömnpiller).
Hörde på radion en rapport från en konferens om nya medier. Där gavs bilden av TV-tittares beteende som hundar och katter. Historiskt har vi blivit behandlade som hundar. Någon TV-husse och TV-matte bestämmer när det är dags för mat (Tina) och lek (Så ska det låta). Det nya är att vi beter oss som katter … vi bestämmer själva när vi tycker det är dags att äta eller leka. Vi bestämmer själva vad vi vill se och när vi vill se det. Hellre är jag katt än hund, fast allra helst är jag människa.
I framtidsvisionen ingår att vi väljer allt själva (åtminstone tror vi att vi väljer). Somliga koketterar redan i dag med att de minsann inte vill låta någon annan välja vad de ska lyssna eller titta på. Det låter ju bra. Men TV-kanalerna har folk anställda för att kolla på TV, för att sålla bort den värsta skiten (svårt att tro ibland, men det är sant). Har du verkligen tid och lust att titta igenom miljarders klipp på YouTube för att möjligen hitta något som kanske kan vara värt att se? Säkert känns det kittlande och ger en känsla av makt och valfrihet. Men ibland när jag kommer hem på kvällen vill jag bara ha förströelse. Ge mig det. Välj åt mig.
TV kommer att finnas kvar, radio kommer att finnas kvar och till och med PowerPoint kommer att finnas kvar om tjugo år. Jag kommer att sätta mig i TV-soffan om tjugo år och vilja bli underhållen. Ge mig en programtablå.
Jag är beredd att betala för att slippa leta själv. När RSS inte längre är ett flöde utan en virvlande fors som drar ner dig och runt dig tills du inte vet vad som är intressant eller bara tjafs, ge mig då någon som sållar. Ge mig en redaktör.
Har ni spelat i band nÃ¥gon gÃ¥ng? Funderat pÃ¥ det? Sett filmen “The Committments” eller “High Fidelity”? DÃ¥ vet ni vad det svÃ¥raste med att starta ett band är. Är det:
Nej, nej, nej och nej. Det allra svÃ¥raste. Det som tar mest energi och tankekraft är namnet. Vad ska bandet heta. Det mÃ¥ste ju vara nÃ¥got som ni kan leva med i alla Ã¥r framöver. NÃ¥got unikt, nÃ¥got internationellt gÃ¥ngbart (hybris? jovars), nÃ¥got som fungerar pÃ¥ webben. Det fÃ¥r dessutom gärna börja pÃ¥ nÃ¥gon bokstav som gör att det sticker ut, kommer först eller sist i en lista (A, Z eller Ö ligger alltsÃ¥ bra till). Det fÃ¥r gärna vara nÃ¥got klatschigt ocksÃ¥ … nÃ¥got finurligt, betyda nÃ¥got pÃ¥ latin, vara nÃ¥gon figur ur grekisk mytologi eller nÃ¥gon bortglömd Tolkien-karaktär. När alla dess kriterier är uppfyllda sÃ¥ ska namnet vara unikt ocksÃ¥. Man vill ju gärna vara översta resultatet i Google-sökningen.
Vad är då svårast när det gäller att starta ett företag?
Nej, nej, nej och nej. Det är förstås namnet. Det här med företag är som band eller barn. När väl en i bekantskapskretsen börjar så följer de andra efter. När jag startade mitt första företag så sa en bekant att det var som att starta band. Alla skulle ha ett eget företag, alla gick och funderade på vad det skulle heta.
Hur är det med bloggandet då? Vad är det en bloggare i spe går och tänker på?
Nej, det är förstås namnet, namnet, namnet och namnet.
Jag tänker mycket på att skriva här, men det är några saker som håller mig tillbaka. En sak är att jag inte riktigt på vilken nivå jag ska lägga mig. Vad ska jag skriva om och vad ska jag inte skriva om. En annan är att jag inte vet om det här sättet att skriva är något för mig, det är nog lite emot min natur. Jag vill gärna arbeta med mina texter, vända och vrida på dem, låta processen ta sin tid. Det här sättet att skriva kräver mer rakt på och kanske är det bra att öva. Sedan finns det den praktiska aspekten. Det är mycket annat som ska hinnas med, måste jobba, vara hemma med barn, hinna med relationer och hem. Så finns det som antagligen egentligen är kärnan. Jag vill inte bränna allt krut så här i början. Jag skulle (om tiden tillät) lätt kunna skriva här hela dagarna som det ser ut nu, men jag vet också att det inte kommer att fortsätta så. Misstänker att i sommar kommer antagligen många andra saker kännas viktigare. På något sätt har jag fått för mig att en jämn ström med postningar här är det bästa.
Jag vill ju inte vara som det där bandet som skriver lÃ¥tar, stÃ¥r och repar, Ã¥ker och spelar Ã¥r ut och Ã¥r in och sedan slÃ¥r igenom. Gör en skiva som säljer bra och sedan … inte kan komma pÃ¥ nÃ¥got mer.
Växer man upp inåt landet och någon gång råkar påstå att det stormar när det blåser utomhus så får man sig snart en räpa om att man minsann inte har någon aning om vad en storm är. Stormbegreppet har inte bara en metrologisk definition, det har också en inofficiell geografisk begränsning. Det är mer eller mindre reserverat för dem som bor längs kusten. Nåde den inlänning som trampar på den ömma stormtån.
I längden blir det tröttsamt att alltid fÃ¥ sig en Ã¥thutning vid användandet av ett visst ord och i enlighet med en klassiska betingningens regler slutade jag helt enkelt. Jag säger aldrig att det är storm, möjligen blÃ¥ser det mycket. Inte ens under orkanen Gudrun eller stormen Per vÃ¥gade jag mig pÃ¥ nÃ¥got annat än att “det blÃ¥ser”.
Jag säger inte “god morgon” heller. Det finns sÃ¥ gott som alltid nÃ¥gon morgonfascist som känner behov av att fÃ¥ pÃ¥peka när dennes väckarklocka ringde. “När jag var uppe klockan halv tre, dÃ¥ var himlen alldeles molnfri.” Insomningstid spelar ingen roll, antal sovna timmar eller tupplurer under dagen har ingen betydelse och sammanlagd produktivitet är helt ovidkommande. Tävlingen gäller endast vem som var uppe tidigast pÃ¥ natten. Jag är inte med i tävlingen och det enklaste sättet att undvika utmaningen är att begränsa sitt sprÃ¥k genom att inte säga “god morgon”.
Vad jag förstÃ¥tt sÃ¥ är ocksÃ¥ ordet “blogg” i vissa kretsar begränsat pÃ¥ samma sätt. Det är de som varit med länge som bestämmer hur det fÃ¥r användas och vad som definierar bloggande. Det här är förstÃ¥s inget unikt för bloggande, det gäller snowboard, musik och alfapet ocksÃ¥. Det var bättre förr och somliga har svÃ¥rt att hänga med och definiera sig själva när nÃ¥gonting blir mer allmänt känt (eller mainstream eller sellout som det heter inifrÃ¥n).
Men till dig som haft internet hemma i tvåhundra år och bloggat sedan Eldkvarn brann vill jag säga, ta det lugnt. Se mig inte som ett hot om jag inte skriver precis som du vill, som formen kräver. Tänk så här istället, ju fler amatörer som ger sig in i leken, desto mer lysande blir din stjärna, du som vet hur man gör.
Hjälper inte det? Tänk inte pÃ¥ det här som en blogg i sÃ¥ fall. Jag kan försöka undvika det begreppet pÃ¥ samma sätt som jag undviker “storm” och “god morgon”. För om begreppet “blogg” ska begränsa hur jag skriver sÃ¥ är det här ingen blogg. Kanske är det en journal, skrivövningar eller helt enkelt text som jag skriver när det faller mig in. Är det viktigt? Nej, inte enligt mig. Jag skriver hur jag vill och jag hamnar till och med gärna i essäfällan om det faller mig in. NÃ¥gon storm är jag inte ute efter att skapa.
God morgon!
Farmor hette egentligen Marta, men det ville hon inte kännas vid. Märta skulle hon kallas. Hon bodde med farfar i LÃ¥ngsele utanför SollefteÃ¥ fast det var bara en parentes för mig eftersom somrarna tillbringades pÃ¥ landet, i Nordsjö. Märta hade förstÃ¥s en hel del kraftfulla ord och begrepp att svänga sig med, ett av dem var “skrymta”. Som jag uppfattade saken sÃ¥ är skrymta nÃ¥gon form av oknytt, nÃ¥got väsen i naturen. NÃ¥got som hÃ¥ller till i ljungen och tar man in ljungen (för att man tycker den är fin och vill ställa den i en vas) sÃ¥ tar man in skrymta och det gÃ¥r dÃ¥ rakt inte för sig. Det har nÃ¥got att göra med färgkombinationen ocksÃ¥. Rött och grönt tillsammans är tydligen skrymta eller tilltalar skrymta särskilt mycket. Skrymta har fastnat i huvudet pÃ¥ mig, ordet har en viss schwung. Och sÃ¥ tänker jag pÃ¥ farmor Märta.
När jag skulle starta företag sÃ¥ var Skrymta en stark kandidat till namn ända tills det visade sig att skrymta inte alls betyder nÃ¥got gulligt litet troll utan snarare att “förställa sig, dölja, hÃ¥lla sig undan”1. Inget vidare bra namn för ett företag som vill arbeta med kommunikation. Skrymta fick vila en stund alltsÃ¥. Ända till nu.
I vilken grad jag kommer att förställa mig, dölja eller vad som hålls undan här återstår att se. Vart Skrymta tar vägen vet jag inte ännu, men du är välkommen att hänga med. Vi börjar här.
Det här läser jag