Tills det sker tröstar jag mig med att jag ligger högt upp på googlesökningen “tramadol” utan att själv ha skrivit ett ord om detta och hoppas på att någon snart ska kunna berätta hur jag ska göra för att bli av med skräpet.

Uppdatering:
Jag vet inte exakt vad jag gjorde, men nu verkar det vara bort. Tappar väl min position när det gäller “tramadol” (vad nu det är) men får kanske nåd hos Google. Kanske berodde det på Feedburner och att jag inte gått över till Google för sedan jag gjorde det så verkar spammet vara borta. Fast vad vet jag, det kan också ha berott på något annat av det fixande och trixande jag ägnat mig åt.

Till vilken nytta? En poäng är att låta texten tala för sig själv, att inte låta den begränsas av kön och ålder. Dock visar det sig att kön och ålder är ett återkommande tema i mina texter så den poängen faller.

En annan poäng var att jag skulle få vara mer fri att skriva vad som helst. Att berätta, peka ut, reflektera, avreagera mig. Men det finns mycket som jag inte skriver om så anonym jag är.

Jag skulle kunna skriva om hur det är att leva i en bikulturell familj. Om mina och omgivningens fördomar.

Jag skulle kunna skriva om att i dryga trettioårsåldern kliva in i en familj drabbad av olycka och fungera som fadersfigur åt två barn med skapligt tungt bagage.

Jag skulle kunna skriva om tankarna kring att fostra dessa barn och att förhålla sig till deras bakgrund. Jag skulle kunna skriva om hur det är att få en nybliven tonåring på halsen.

Jag skulle kunna skriva om mitt jobb.

Jag skulle kunna skriva om mina föräldrar och om min fantastiska sambo.

Eller skulle jag kunna det? Något håller mig tillbaka och det är inte bara möjligheten att bli igenkänd. Kanske är det respekt.

Att skriva anonymt har också visat sig vara begränsande och inte helt vattentätt. Pseudonymer måste hittas på och platser kamoufleras. Ändå blir det inte helt anonymt. Den som verkligen vill kan pussla ihop fakta och plocka fram vem jag är.

Det går att gå från anonym till känd men inte tvärtom. Därför valde jag att vara anonym. Så anonym det nu går att vara.

Jo, förutom uppdateringscykeln då … Det brukar vara så att någon dag efter det att mitt webbhotell har bestämt sig för att släppa in den nya WordPressversionen så släpper WordPress en ny version och jag sitter där med meddelanden om att uppdatera igen.

Ja, och så svenskan då. När jag så till sist uppdaterar så försvinner svenskan från menyer och lite andra ställen. Följden blir att jag får administration på engelska vilket jag kan leva med. Dock är det inte riktigt lika snyggt med engelska datum under mina svenska texter.

Det visade sig vara WordPress plugin Bad-Behavior som spökade. Efter en uppdatering till version 2.011 kom jag in. Falskt alarm. Allt i ordning.

Hörde på radion en rapport från en konferens om nya medier. Där gavs bilden av TV-tittares beteende som hundar och katter. Historiskt har vi blivit behandlade som hundar. Någon TV-husse och TV-matte bestämmer när det är dags för mat (Tina) och lek (Så ska det låta). Det nya är att vi beter oss som katter … vi bestämmer själva när vi tycker det är dags att äta eller leka. Vi bestämmer själva vad vi vill se och när vi vill se det. Hellre är jag katt än hund, fast allra helst är jag människa.

I framtidsvisionen ingår att vi väljer allt själva (åtminstone tror vi att vi väljer). Somliga koketterar redan i dag med att de minsann inte vill låta någon annan välja vad de ska lyssna eller titta på. Det låter ju bra. Men TV-kanalerna har folk anställda för att kolla på TV, för att sålla bort den värsta skiten (svårt att tro ibland, men det är sant). Har du verkligen tid och lust att titta igenom miljarders klipp på YouTube för att möjligen hitta något som kanske kan vara värt att se? Säkert känns det kittlande och ger en känsla av makt och valfrihet. Men ibland när jag kommer hem på kvällen vill jag bara ha förströelse. Ge mig det. Välj åt mig.

TV kommer att finnas kvar, radio kommer att finnas kvar och till och med PowerPoint kommer att finnas kvar om tjugo år. Jag kommer att sätta mig i TV-soffan om tjugo år och vilja bli underhållen. Ge mig en programtablå.

Jag är beredd att betala för att slippa leta själv. När RSS inte längre är ett flöde utan en virvlande fors som drar ner dig och runt dig tills du inte vet vad som är intressant eller bara tjafs, ge mig då någon som sållar. Ge mig en redaktör.

• Att lära sig spela ett instrument?
• Att skriva originell och bra musik?
• Att hålla ihop en grupp människor trots ibland olika idéer om vart man vill komma med sin musik?
• Att få den uppmärksamhet man förtjänar?

Nej, nej, nej och nej. Det allra svåraste. Det som tar mest energi och tankekraft är namnet. Vad ska bandet heta. Det måste ju vara något som ni kan leva med i alla år framöver. Något unikt, något internationellt gångbart (hybris? jovars), något som fungerar på webben. Det får dessutom gärna börja på någon bokstav som gör att det sticker ut, kommer först eller sist i en lista (A, Z eller Ö ligger alltså bra till). Det får gärna vara något klatschigt också … något finurligt, betyda något på latin, vara någon figur ur grekisk mytologi eller någon bortglömd Tolkien-karaktär. När alla dess kriterier är uppfyllda så ska namnet vara unikt också. Man vill ju gärna vara översta resultatet i Google-sökningen.

Vad är då svårast när det gäller att starta ett företag?

• Att ge upp tryggheten i en fast anställning?
• Att ta risken att sätta sig i skuld?
• Att lära sig alla regler och bestämmelser?
• Att hitta en affärsidé som håller?

Nej, nej, nej och nej. Det är förstås namnet. Det här med företag är som band eller barn. När väl en i bekantskapskretsen börjar så följer de andra efter. När jag startade mitt första företag så sa en bekant att det var som att starta band. Alla skulle ha ett eget företag, alla gick och funderade på vad det skulle heta.

Hur är det med bloggandet då? Vad är det en bloggare i spe går och tänker på?

• Att ha något att skriva om
• Att hitta tid att skriva
• Att kunna hantera de verktyg som finns
• Att få den uppmärksamhet den förtjänar

Nej, det är förstås namnet, namnet, namnet och namnet.

Jag vill ju inte vara som det där bandet som skriver låtar, står och repar, åker och spelar år ut och år in och sedan slår igenom. Gör en skiva som säljer bra och sedan … inte kan komma på något mer.

I längden blir det tröttsamt att alltid få sig en åthutning vid användandet av ett visst ord och i enlighet med en klassiska betingningens regler slutade jag helt enkelt. Jag säger aldrig att det är storm, möjligen blåser det mycket. Inte ens under orkanen Gudrun eller stormen Per vågade jag mig på något annat än att “det blåser”.

Jag säger inte “god morgon” heller. Det finns så gott som alltid någon morgonfascist som känner behov av att få påpeka när dennes väckarklocka ringde. “När jag var uppe klockan halv tre, då var himlen alldeles molnfri.” Insomningstid spelar ingen roll, antal sovna timmar eller tupplurer under dagen har ingen betydelse och sammanlagd produktivitet är helt ovidkommande. Tävlingen gäller endast vem som var uppe tidigast på natten. Jag är inte med i tävlingen och det enklaste sättet att undvika utmaningen är att begränsa sitt språk genom att inte säga “god morgon”.

Vad jag förstått så är också ordet “blogg” i vissa kretsar begränsat på samma sätt. Det är de som varit med länge som bestämmer hur det får användas och vad som definierar bloggande. Det här är förstås inget unikt för bloggande, det gäller snowboard, musik och alfapet också. Det var bättre förr och somliga har svårt att hänga med och definiera sig själva när någonting blir mer allmänt känt (eller mainstream eller sellout som det heter inifrån).

Men till dig som haft internet hemma i tvåhundra år och bloggat sedan Eldkvarn brann vill jag säga, ta det lugnt. Se mig inte som ett hot om jag inte skriver precis som du vill, som formen kräver. Tänk så här istället, ju fler amatörer som ger sig in i leken, desto mer lysande blir din stjärna, du som vet hur man gör.

Hjälper inte det? Tänk inte på det här som en blogg i så fall. Jag kan försöka undvika det begreppet på samma sätt som jag undviker “storm” och “god morgon”. För om begreppet “blogg” ska begränsa hur jag skriver så är det här ingen blogg. Kanske är det en journal, skrivövningar eller helt enkelt text som jag skriver när det faller mig in. Är det viktigt? Nej, inte enligt mig. Jag skriver hur jag vill och jag hamnar till och med gärna i essäfällan om det faller mig in. Någon storm är jag inte ute efter att skapa.

God morgon!

När jag skulle starta företag så var Skrymta en stark kandidat till namn ända tills det visade sig att skrymta inte alls betyder något gulligt litet troll utan snarare att “förställa sig, dölja, hålla sig undan”¹. Inget vidare bra namn för ett företag som vill arbeta med kommunikation. Skrymta fick vila en stund alltså. Ända till nu.

I vilken grad jag kommer att förställa mig, dölja eller vad som hålls undan här återstår att se. Vart Skrymta tar vägen vet jag inte ännu, men du är välkommen att hänga med. Vi börjar här.

1. http://runeberg.org/svetym/0842.html