Riddimspottin’
Saturday, October 13th, 2007Jag är svag för reggae. Gärna den dammiga jamaicanska sorten från sjuttiotalet. Den där du kan föreställa dig en tre-fyra taniga grabbar i kortärmade skjortor, rökandes och tittandes på barnen och den trebenta hunden som spelar fotboll i gruset utanför studion. Brittisk ska går inte heller av för hackor. Svensk låtsasreggae däremot, den som regelmässigt dyker upp mellan maj och augusti, har jag inte särskilt mycket till övers för (jfr. Markooolio). Annars har ju Sverige att förvånansvärt schysst underlag med namn som Chilly & Leafy, Governor Andy och gudfadern Papa Dee.
Nåja, det är svårt att bli alltför elitistiskt besserwissrande inom reggae eftersom hela genren bygger på lånande, snoene och vidareutvecklande av andras idéer (själva låtarna är inte sällan tolkningar av andra artister). Det anses nämligen som helt okej att återanvända någon annans komp och skapa sin egen låt på. Istället för irritation är det bara att gillande nicka med i baktakten.
Shanty Town 007 1967
En högst allvarligt menad låt om en högst allvarlig händelse. Upplopp uppstod i samband med att polisen brände ner kåkstäder (Shanty Town) utanför Kingston på Jamaica. Det lite lustiga är inledningen 007, that Ocean’s Eleven som inte har något med resten av texten att göra utan refererar till populära filmer vid tidpunkten och slängdes in i låten för att fånga uppmärksamheten hos lyssnarna.
… och vart dyker den där skramligt snygga gitarren upp fyrtio år senare om inte hos Shaggy i den gungande Bonafide Girl.
Ännu ett exempel på tjusigt återanvändande ser vi hos Dogge Doggelito som tänker Softa med din guzz.
På sant reggaemanér hämtar han åtskilligt fler än tre takter från John Holt och hans Stick by me (1972).