Skrymta

Resumé och recension

FÖRSTA AKTEN: Barndomen
Från huvudpersonens perspektiv närmast provocerande lycklig och bekymmerslös. Ur en betraktares perspektiv ointressant och händelselös.

ANDRA AKTEN: Tidig ungdom
En lagom udda fågel med ett rikt socialt liv och musikaliskt intresse. Inget att oroa sig för.

TREDJE AKTEN: Ungdomen
Här gör både religionen och musiken entré och båda ska prägla framtiden för vår huvudperson. Senare än de flesta upptäcker han både romansen och dess köttsliga motsvarighet, det förhållandevis sena uppvaknandet kompenseras av en brinnande passion. Han drömmer om spännande starka kvinnor med egna intressen och färdigheter. I fantasin hittar han dem kanske i utlandet där han får vara exotiskt fascinerande.

Saxofon och grammofon är viktiga inslag. En oräknelig rad av spelningar, konserter, resor och läger passerar. Den första stora kärleken slår till. Hårt. Han kör sin Saab 96:a genom snö, regn och nätter för att vara med henne. Ingen sträcka är för lång, ingen tid för kort. Han kan inte tro att det är sant att någon så vacker och intressant vill vara med honom. När de inte är tillsammans pratar han upp föräldrarnas telefonräkning till abnorma belopp. De låter honom hållas.

FJÄRDE AKTEN: Som ung vuxen
Efter tre år, åtta månader och femton dagar tar det slut. Han sköter det närmast akademiskt lillgammalt med familjeterapeut, visserligen inte helt färdigutbildad men retrospektivt är det inte mer än passande då alla inblandade inte är mer än valpar. De kommer fram till att de gör bäst i att inte längre vara tillsammans. De säger att de ”kan vara vänner” och menar det faktiskt. De skiljs åt för att senare åter förenas under andra former.

Efter gymnasium och några månader som fritidsledare gör vår huvudperson vapenfri tjänst som flygplatsbrandman. Han styrketränar, spelar TV-spel, sover och leker med eld, bilar och vatten i ett helt år. Han lär sig hur osannolikt det är att ett flygplan kraschar, åtminstone vid en flygplats.

Universitetsstudier tar vid och vid sidan av dessa: jobb. Som telesäljare, som ungdomsledare. Ett aktivt liv. Han visar sig ha en fallenhet för ord och åren som student blir raskt flera. Han avslutar med ett utbytesår i Kanada.

FEMTE AKTEN: De mörka åren
Vår huvudperson får jobb i Stenungsund och senare i Göteborg. I teorin är detta bra eftersom han fram till nu längtat till havet. Havet är dock inte nog för att fylla den tomhet han nu känner. Efter år av självklara äventyr ser han bara en tämligen jämn transportsträcka mot döden. Här ska vi komma ihåg att vår huvudperson vid detta tillfälle inte fyllt trettio ännu. Han har ett krävande jobb där han brottas med stora förväntningar och små resurser. Innan solen går upp vankar han kallsvettig med kramp i fingrarna. Han jobbar, jobbar och jobbar men han är osäker på om han uppnår något, om han gör någon skillnad. Han är ensam i en ny stad, hans tidigare socialt rika liv har reducerats till närmare noll. Det är här han fastnar i ett dåligt förhållande. Det ser ut som något hämtat ur Kafka eller Sartre med den skillnaden att det inte är fängslande skrivet. Bara tragiskt. Det handlar om människor som har förutsättningar att vara lyckliga men som gör små, små felval och hamnar mer och mer snett.

Utan att egentligen veta hur det gick till befinner han sig nu i en lägenhet i Göteborg, han jobbar som informatör och han är förlovad. Det skulle kunna vara beskrivningen av huvudpersonens livsdröm, men han känner inte igen sig. Han lever med en kvinna som han inte älskar, hans liv har gått i stå. Kunde vi, så skulle vi säga att manusförfattaren tappat tråden och regissören inte klarar av att hålla ihop historien, det drar ut på tiden och blir tråkigt.

SJÄTTE AKTEN: Mellanspelet
I det lilla går allt långsamt samtidigt som det rusar på i det stora. Vår huvudperson har svårt att se något hopp. Han är som bedövad, gör lama försök att rätta till sin situation.

Han går med på att skaffa katt. I desperation startar han företag. Som kuriosa kan nämnas att det är här ungdomens stora kärlek återkommer som kompanjon.

Nu följer en viss dramatik när han till sist inser att han måste bryta upp och gå vidare. Han gör flera misslyckade försök för att till sist hamna hos familjerådgivningen. På rådgivarens första fråga “vill du separera eller reparera” kan han inte svara trots att det är tydligt att både han och terapeuten inser att svaret är “separera” och att hans oförmåga att kommunicera detta är nyckeln till hela den ohållbara situationen. Det tar sex år innan han slutligen tar mod till sig och lämnar sin till synes ordnade tillvaro. Den tidigare sambon vinner vårdnaden om katten, han är ändå nöjd. Vinsten av frihet är större än allt annat.

SJUNDE AKTEN: Vändningen
Efter en parentetisk period av ungkarlsfrihet tar händelserna ny fart. Vår huvudperson möter kärleken. Det sker på ett oväntat sätt men var är kärleken väntad annat än i Hollywoodproduktioner? Han trodde det var omöjligt och kanske är det poängen med kärleken – att den ter sig omöjlig om man inte upplever den. Allt går mycket snabbt och när han senare tänker på kvinnan så är hon just den han drömde om i ungdomen. Hon är spännande, stark och har intressen och färdigheter inom områden långt från hans egna. Visserligen får han inte vara exotisk på det sätt hand fantiserat om men det uppvägs av kvinnans bakgrund. De tidigare jämngrå dagarna förvandlas till ett färgstarkt äventyr. Han slängs in i en familj och livet får ett annat perspektiv. Tempot ökar för att ytterligare eskalera när en tredje dotter gör entré. Han lägger ner företaget, byter jobb och flyttar till ny stad där de köper hus.

SLUTORD
Denna första del bjuder inte på några dramatiska äventyr men huvudpersonen är mer än nöjd och det ger ett mer än godkänt betyg. Kanske kan vi inte vänta oss några större överraskningar i del två, kanske behövs det inte. Hade vi en regissör skulle vi å andra sidan kunna säga att denne visat sig ha både ett och två äss i rockärmen tidigare så det är ändå med visst intresse vi kan blicka framåt mot Livet – del 2.

I dag, den sjätte mars, fyller jag 39. Det är enligt statistiken halvvägs genom livet för en svensk man. Egentligen är det väl inte statistiskt riktigt att uppmärksamma detta på födelsedagen, jag borde vänta några månader för att träffa helt rätt. Det är dock mitt liv och min födelsedag så jag låter det dramatiska gå före det statistiskt korrekta.

Världens äldsta byggnad är någonstans mellan 5000 och 500 000 år, lite beroende på vem och hur man frågar.

Människan, så som vi ser ut i dag (homo sapiens), utvecklades för 100 000 till 200 000 år sedan.

Att lagra kärnavfall tills det inte längre strålar nämnvärt tar mellan 100 000 och någon miljon år, lite beroende på vem och hur man frågar.

Tycker du att det är svårt att prata med tonåringar? Svårt att kommunicera över generationerna? Då är jobbet nog inget för dig. Gillar du däremot kommunikationsutmaningar kan du ge sig på att konstruera varningsskylten som ska förklara att “här ligger det jättefarligt skräp som vi grävde ner för urlänge sedan och hoppades på att ni kanske kunde ta hand om“.

Kanske kan det här bli en av dina uppgifter om du söker jobb som kommunikatör på Strålsäkerhetsmyndigheten.

Det var ingen som ringde till Benin. Det var bilen som behövde städas grundligare för häromdagen sträckte sig fjortonåringen ned under passagerarsätet för att fiska upp sin telefon som hon tappat. Istället för sin Samsung fick hon upp min gamla Nokia-jobbtelefon som varit borta sedan i början av november.

I dag höll jag på att beställa 1000 pärmar från Estland. Innan jag kunde gå vidare så ville esterna bara klargöra huruvida det var frågan om två eller tre hål. Fyra, tänkte jag och började söka på pärmstandard på nätet. Wikipedia kom till undsättning.

Här visar det sig att det finns en standard som heter ISO 838 (två hål) samt ISO 888 (fyra hål). Det är dessa två som används i Europa. Den svenska standarden kallas Svensk triohålning och det beror inte på att den har tre hål (för den har ju fyra). 1889 uppfann Andreas Tengwall gaffelpärmen och på den tog han patent under namnet ”Triopärmen” som syftade på honom och hans två kompanjoner. Tack Wikipedia för att jag slapp 1000 estniskt gafflade pärmar.

Nu slår mig en annan tanke. Snus, öl, jordgubbar och bananer har EU-anpassats men pärmar? Icke! Där går tydligen gränsen för nationell stolthet. Endast Sverige svenska pärmar har!

Uppdatering: Det visar sig att ISO 888 är en helt annan standard (som rör längden på bultar) och att “888″ är en smeknamn på den fyrhåliga versionen av ISO 838. Det är nämligen så finurligt att det är 8 centimeter mellan alla hål i den fyrhåliga versionen av 838.

En bekant berättade för många år sedan att hon kunde känna sig obekväm med att gå bredvid sin pappa på stan. Hon var adopterad och ursprungligen från Korea, han var som pappor är mest, en lite äldre man. Alla i omgivningen såg dock inte en pappa och en dotter, många såg en snuskgubbe med importerad asiatisk hustru.

Jag har också sett med dömande ögon. Asiatisk kvinna, europeisk man, inte sällan med 10, 20 eller 30 års åldersskillnad. Inte sällan hjälpligt nykter man, inte sällan våldsam man, inte sällan mammas pojke som haft svårt att hålla ihop ett hyfsat jämlikt förhållande med en svensk kvinna. Mycket sällan man som tillhör landets hjärntrust.

Inga egenskaper man strävar efter, inget man gärna förknippas med. När jag träffade mina drömmars kvinna och hon visade sig vara från Filippinerna var detta något att förhålla sig till. Jag visste att hon inte behövde mig och att hon hade ett liv i Sverige med jobb, medborgarskap och bostad. Jag vet att vi är jämnåriga, jämbördiga med jämställd strävan. Men omgivningen vet inte och omgivningen kan vara hård. Omgivningen ser inte bara ett förhållande, den ser ett maktförhållande.

Hon valde mig och jag valde henne, inte för att hon var från Filippinerna utan för att vi blev attraherade. En attraktion som blev en förälskelse som blev kärlek som blev hus, bil, barn och etablerad tillvaro. Det underbara äventyr jag tänkte mig att livet skulle vara.

Stigmat, asiatisk kvinna och europeisk man har förstås sitt pris att leva med. Blickarna har jag lärt mig att ta, ignorera och hittills har jag haft ett trumfkort att dänga i bordet. Vid varje konversation, vid varje middag där frågan kommer.

“Har du varit på Filippinerna?”

Underförstått:

“Jaså, du har också importerat en liten kuvad asiat.”

Och jag kan svara.

“Nej, jag har inte varit på Filippinerna”

Jag spänner ögonen i dem och särskilt bra blir det om vi har att göra med en sådan där stereotyp snuskgubbe 50 plus, för de finns, tro mig de finns i överflöd. Mitt nekande svar betyder inte bara att jag har sett en strand mindre än dessa herrar, det betyder så mycket mer.

“Du och jag har absolut inget gemensamt. Det kan hända att du är socialt missanpassad, men själv var jag inte tvungen att åka till ett fattigt land för att mer eller mindre köpa mig en kvinna.”

Men nu har vi ruinerat oss. Vi har sparat, vi har gnetat, vi har försakat. Vi har köpt en resa för hela familjen till Filippinerna. För första gången ska jag till sommaren få träffa mina svärföräldrar och se var min sambo växt upp. Det är förstås värt det. Jag sörjer dock mitt förlorade trumfkort när jag kommer tvingas svara att ja, jag har varit på Filippinerna.

Not.: Den här posten satt långt inne. Jag har haft den i huvudet sedan jag började skriva på den här domänen. Den är inte färdig, inte så slagfärdig, inte så tydlig som jag ville att den skulle bli. Men någon gång måste den ut och här är den.

Gillar du att provocera? Riktigt reta upp din omgivning? Här är två saker du kan prova på jobbet:

1. Drick varmt vatten. Inte te, inte kaffe – vatten.
2. Ät ris istället för potatis.

Snart ska du se att du får frågor om varför och vad du försöker bevisa.

Man ska göra som Svenssons gör och inte skilja sig från mängden.

Tusentals låtar på en hårddisk. Det är få som bryr sig om dem. Ytterligare miljontals via Spotify och ingen lyfter på ögonbrynen för det heller.

Hundratals vinylskivor. Jo, på riktigt, hundratals! Framme. Få lämnas oberörda av detta fysiskt påtagliga. De äldre börjar minnas och försöker komma ihåg vad som hände med de där skivbackarna. Står de fortfarande kvar på vinden eller slängde vi helt enkelt bort ”Sex Pistols” och ”Freestyle” innan vi gick ut och köpte samlingsskivan på CD? De yngre fascineras av omslagen och försöker greppa hur lite lagringsutrymme det rör sig om och hur känslig nålen egentligen är.

Kalla mig nostalgisk för det är vad jag är men jag såg ingen poäng i att slänga min musik och mina minnen. Musik är musik oavsett medium även om musik från vinyl kan låta varmare och djupare i basen än digitaliserad och komprimerad. Så här står jag med min skivsamling och funderar på hur nästa steg kommer att se ut.

Vad händer när nu böckerna digitaliseras? Kommer jag kunna fynda ännu billigare på Myrorna? Kommer vi få se en mer liberal inställning till bokbål eller har böcker en annan kulturell status än vinylskivan? Mina blir kvar i bokhyllan, parallellt med Projekt Runeberg, Googledigitalisering och Kindle. För att de har fina omslag, för att jag har minnen av dem och för att jag inte ser någon större poäng i att bränna dem.

Redan för någon vecka sedan visste jag vad som borde göras. Nu inser jag att även detta år blir det inte av, jag kommer inte hinna klippa håret före jul. Följden blir att jag ser ut som en korsning mellan Arne Weise, Radovan Karadžic och Claes af Geijerstam i håret under en av årets mest kameratäta perioder. Vi ses på Facebook, stackars fåfänga mig.

Så här ser det ut i Google Wave just nu:

Spännande!

I förrgår började min sambo spela Farmville på Facebook och redan i går var hon så fast att hon deklarerade att hon inte kunde gå och lägga sig för det var någon skördetid sent på kvällen som skulle passas. Dock fann hon på råd och ringde sin syster i New York som gick med på att logga in och skörda. Min sambo kunde sedan lugnt gå och lägga sig utan att några grödor kom till skada.

Det är hårt att vara bonde.