Skrymta

Svenskar verkar i allmänhet ha svårt för engelska djur, åtminstone deras namn. Jag har tidigare tagit upp det där med fåren och deras billiga uttalspoänger. Idag gäller det älgar, detta djur som ofelbart ska hållas fram i beskrivningar av Sverige. Vad heter då djuret?

Elk dyker upp i huvudet hos många och kanske något senare moose. Det finns älgar i Amerika. Jag har sett dem själv. Amerikanska älgar är, som det sig bör, större än europeiska. På latin heter älgen alces alces och den amerikanska kontinenten har begåvats med inte mindre än fyra varianter, alces alces gigas, alces alces shirasi, alces alces americana och alces alces andersoni alla dessa fyra inklusive den älg som lever i Sverige går att beskriva som Moose.

Elk då? Ja här har vi att göra med ett av de få fall då amerikansk och brittisk engelska skiljer sig åt på ett betydande sätt. Ska du vara helt korrekt så ska du använda Elk för britter och Moose när du talar till amerikaner. Britterna kommer att förstå både Elk och Moose, kanske blir de aningen förvirrade eftersom det finns två ord för samma djur men de kommer att förstå. Amerikanerna däremot, de får det svårare eftersom Moose är älg men Elk i Amerika är en slags hjort, en wapiti (Cervus canadensis). Ett djur som liknar älg men mycket mindre och inget att kalla Skogens Konung.

Svenskar verkar i allmänhet ha svårt för engelska djur, åtminstone deras namn. Jag har tidigare tagit upp det där med fåren och deras billiga uttalspoänger. Idag gäller det älgar, detta djur som ofelbart ska hållas fram i beskrivningar av Sverige. Vad heter då djuret? Elk dyker upp i huvudet hos många och kanske något senare ...

Jovars. Bytt bil och imorgon tillbaka till lönearbetet.

Jovars. Bytt bil och imorgon tillbaka till lönearbetet.

Jag förstår att jag utgör en försumbart liten kundgrupp. Jag förstår att det är lätt att bli hemmablind och glömma bort sådana som mig. Det förändrar dock inte situationen för mig och gör inte att jag känner mig sugen på att gå ut och köpa varken ny hård- eller mjukvara för pengar jag inte har.

I förra veckan uppgraderade jag till MacOSX Lion. Inte vet jag vad som blev bättre. Lister som försvinner och rullning åt fel håll kan jag lära mig att hantera (och ändra när det blir för tokigt). Men det visade sig att Apple helt sonika hade bestämt sig för att slopa vissa saker. Samba till exempel som har gjort det enkelt att dela filer och skrivare i Windows-miljö. Det var borta och vips så tappade jag kontakten med nätverkshårddisken och skrivaren. Efter lite trixande har jag hittat nya vägar att ansluta till nätverkshårddisken, men ska jag skriva ut så funkar det inte via nätverket längre, jag måste gå till skrivaren och ansluta sladden direkt till datorn. Utveckling? Inte för mig.

Sedan jag köpte datorn så har jag kört Windows via Boot Camp och VMWare Fusion. OK, då tar vi alla invändningarna nu, Parallels är bättre, varför förstöra en Mac med Windows, varför gamla XP när snart åttan kommer ut och så vidare och så vidare. Därför att när jag köpte VMWare Fusion så var det bästa valet, program jag hade skulle inte funka på Vista och jag är så pragmatisk att jag inte låter operativsystemsreligion hindra mig från att göra det som fungerar i praktiken.

Nu visar det sig att Windows XP inte längre stöds i Boot Camp för Lion. Apple har helt enkelt bestämt att något XP ska inte köras på våra datorer (ja, deras datorer eftersom Apple agerar lite som gamla Televerket och tycker att du bara har deras hårdvara till låns). Tråkigt för oss som vill köra lite gamla Windows-program i våra gamla Macar utan att gå ut och köpa en helt ny Windowslicens för tusentals kronor.

Inte nog med att Windows XP inte stöds i nya Boot Camp, det är också så att under installationen av Lion så passade MacOS på att skriva över 600 MB av min Windows-installation. Följden blir att min redan existerande partition med Windows har förvandlats till digitalt oläslig sallad.

Men skam den som ger sig och tror på tekniker som säger “det går inte”. Klart det går. Enkelt är det också visar det sig. Tyvärr får jag inte behålla min gamla Windows-installation utan behöver blåsa rent hela partitionen, men det är ju vardag för Windows-användare och något jag räknar med och därför sparar alla filer på nätverkshårddisk istället för lokalt (den där som tidigare anslöts så piffigt med Samba).

Så här gör du för att fixa Windows XP på Boot Camp i Lion (det där som inte går):
1. Gå till Program
2. Gå till Verktygsprogram
3. Kör Boot Camp-assistenten
4. Följ instruktionerna men installera inte Windows XP med Boot Camp assistenten. Bara skapa partitionen (eller använd din gamla tilltrasslade partition).
5. Sätt i din Windows-XP-skiva.
6. Starta om din Mac
7. När du hör startplinget, håll nere alt-tangenten
8. Välj XP-skivan.
9. Tryck “Enter”.
10. Välj F8.
11 Välj att installera Windows XP på din Bootcamp-partition (vilket var partition fyra i mitt fall).
12. Välj att formattera som NTFS.
13. När din Mac bootar om, se till att vara närvarande.
14. När du hör startplinget, håll nere alt-tangenten igen
15. Välj din Windows-partition.
16. Slutför installationen.
17. Använd Boot Camp filerna från tidigare MacOSX, själv stoppade jag i skivan från Snow Leopard och det gick finfint.

Jag förstår att jag utgör en försumbart liten kundgrupp. Jag förstår att det är lätt att bli hemmablind och glömma bort sådana som mig. Det förändrar dock inte situationen för mig och gör inte att jag känner mig sugen på att gå ut och köpa varken ny hård- eller mjukvara för pengar jag inte ...

Hon hade en brun tröja av något syntetmaterial. Den var långärmad och ful minns jag. Det är också allt jag minns. Vi träffades i biblioteket och båda var lite obekväma i situationen. Samtidigt kändes det stort, att träffas sådär på riktigt.

E-posten uppfanns någon gång på sextiotalet (och då menar jag 1960-talet). Universitet kopplades samman för att forskare skulle kunna skicka forskningsrapporter till varandra på elektronisk väg. Det visade sig dock att forskarna inte var mer än människor och de började skicka allt möjligt trams via e-post. De ville kommunicera.

Trettio år senare satt jag tillsammans med MUD-spelande överliggare i datasalar avsedda för ungefär samma sak: Akademiska Studier. Det var inget jag reflekterade över när jag chattade bort nätterna. Människan är social och hittar vi en kanal att vara social i så är vi det.

Det var väl under någon sådandär session som jag träffade på henne, tjejen som jag över nätet stämde träff med på ett bibliotek i Kanada 1996. Sedan stod vi där, hon i sin bruna långärmade tröja och jag med jetlag och sa “hej” och konstaterade att vi båda faktiskt fanns som fysiska personer också. Sedan var det inte mer med det, hon var mer spännande som text och vi sågs aldrig igen varken på nätet eller i biblioteket.

Några månader senare skulle jag skriva en rapport för en kurs och ville referera till en bok som jag insåg var hemma i Sverige. Jag googlade inte, men jag sökte (antagligen via metacrawler.com eller dogpile.com) och hittade henne. Joli Jensen, författaren till boken jag ville citera (Redeeming Modernity), så jag skrev till henne och frågade om jag tolkade henne rätt. Hon skrev tillbaka och inte bara bekräftade min tolkning utan utvecklade den också. E-brevet blev en referens direkt från källan som jag kunde infoga i min rapport.

Det var då, i den dialogen, som jag i praktiken förstod nätets potential.

Hon hade en brun tröja av något syntetmaterial. Den var långärmad och ful minns jag. Det är också allt jag minns. Vi träffades i biblioteket och båda var lite obekväma i situationen. Samtidigt kändes det stort, att träffas sådär på riktigt. E-posten uppfanns någon gång på sextiotalet (och då menar jag 1960-talet). Universitet kopplades samman ...

Efter en helg av däckbyte, takläggning och massaker av äppelträd (även känt som hård beskärning) bevisar träningsvärken ännu en gång att viljan är starkare än kroppen.

Efter en helg av däckbyte, takläggning och massaker av äppelträd (även känt som hård beskärning) bevisar träningsvärken ännu en gång att viljan är starkare än kroppen.

Victor Muller alltså, vilken karl. Hur gör han? Är det hypnos? Mannen måste ha Norra Europas mest magiska karisma. När en samlad ekonomisk expertis tillsammans med en enig journalistkår skakar på huvudet så glider han gång på gång in i sista stund och kommer ut med några nya miljarder eller nya löften.

Hur gör han, vad säger han? Går det att lära ut, går det att förpacka på burk? För vad det än är så skulle jag vilja ha det.

Pengar från Kineser? Inga problem! Facket på din sida? Hur lätt som helst! Ensam i styrelsen? Inget konstigt! Betala underleverantörer? Nej det är inte så viktigt! Ska skulderna drivas in av kronofogden? Nej, det är ju SAAB och Victor vi talar om! Nej till ännu en rekonstruktion? Skicka in Muller till Hovrätten bara så ordnar det sig!

In med Victor Muller en timme eller två så har du alla på din (eller hans) sida.

Victor Muller alltså, vilken karl. Hur gör han? Är det hypnos? Mannen måste ha Norra Europas mest magiska karisma. När en samlad ekonomisk expertis tillsammans med en enig journalistkår skakar på huvudet så glider han gång på gång in i sista stund och kommer ut med några nya miljarder eller nya löften. Hur gör han, ...

Idag klär vi ut oss och låtsas att det är sommar. Här är det grått, elva grader och regnet hänger i luften. Flickorna har tunna klänningar. Det kallas.midsommar.

Idag klär vi ut oss och låtsas att det är sommar. Här är det grått, elva grader och regnet hänger i luften. Flickorna har tunna klänningar. Det kallas.midsommar.

Ett stort A och det får sätta punkt för min smått bodströmska vår. Det blev inte riktigt så hektiskt som jag befarade. Jag bytte inte jobb under våren. Men jag sökte och samtidigt pysslade jag med heltidsjobb, start av företag, engagemang i ett pedagogiskt kooperativ, en kvartsfartskurs i webbprogrammering och fullt fokus på familjen. Fick precis beskedet att kursen är avklarad och det med flygande färger, högsta möjliga betyg, ett stort A. Jag vet att det bara är en stackars kvartsfartskurs och att det bara är en introduktion men jag genomförde den i stark tidkonkurrens och det är skönt att saker och ting lugnar ner sig en aning.

Inte bara för det frikostiga betyget utan även för ett bra upplägg kan jag rekommendera Databaser, HTML, CSS och skriptbaserad PHP-programmering den går till höstterminen också.

Ett stort A och det får sätta punkt för min smått bodströmska vår. Det blev inte riktigt så hektiskt som jag befarade. Jag bytte inte jobb under våren. Men jag sökte och samtidigt pysslade jag med heltidsjobb, start av företag, engagemang i ett pedagogiskt kooperativ, en kvartsfartskurs i webbprogrammering och fullt fokus på familjen. ...

Inte förrän år 2000 slog jag till och köpte mobiltelefon. Det var en Nokia 8210, något av det tuffaste som gick att få tag på. Den var liten och rapp som telefonerna skulle vara då. Vägde 79 gram och fick plats i jeansens myntficka. Jag byter inte så ofta, telefon alltså, idag är jag inne på min femte. Idag hämtar jag ut en HTC Sensation. Den väger 148 gram, det är 47 % tyngre än min första mobil. Liten och lätt är inte längre några tunga försäljningsargument.

Diagrammet visar hur vikten har utvecklats på mina telefoner under perioden 2000-2011.

Den uppmärksamme läsaren noterar att jag varit trogen Nokia tills nu.

Varför inte Nokia
Det har varit något med Nokia som tydligen varit oemotståndligt. Förutom den första 8210 som visserligen gick sönder och fick skickas in på lagning (vilket även hände med 3300) så har jag efter varje Nokiatelefon tänkt att ”det här är den sista”. Ingen (utom den första) har riktigt infriat mina förväntningar. Det har funnits en diskrepans mellan varumärkets löfte, marknadsföringens bild och den telefon som jag sedan fick handen. För ett halvår sedan var jag sugen på en N8, men när recensionerna kom ut så förstod jag att det skulle bli samma visa igen och nu har Nokia fått tillräckligt många chanser.

Jag väljer också att köpa telefonen kontant istället för att binda upp mig för en tid. Den som tittar på mina tidigare mobilinköpsintervall ser snabbt att jag lätt skulle kunna binda mig ett år eller två. Men senast jag band mig till en operatör, Telia, så visade den smått megalomanska tendenser, paranoia och en osund vilja att låsa in mig. Jag vill ju att min telefon ska fungera så optimalt som möjligt, så när jag ser att det kommit en uppdatering till operativsystemet då vill jag ha den. Nu. Jag vill inte vänta i månader på att Telia ska peta in sin logotyp i just sin version av den nya programvaran. Men detta är precis vad som hände, dessutom vägrade både Nokia och Telia att svara på frågor om när uppdateringen skulle komma och varför de inte släppte den. Istället valde båda företagen att helt enkelt ignorera mig. Det kanske kändes skönt att blåneka då men det var inte så bra för vår relation.

Jag köpte ingen iPhone trots att jag gillar Apples produkter. Min bästa datorkompis är en MacBook Pro. Det är kvalitet i alla led. Det är snyggt och det fungerar. Trots det väljer jag inte en iPhone, därför att jag gillar att ha kontroll och jag inbillar mig att jag får aningen större kontroll med operativsystemet Android än det Applekontrollerade iOS.

Vi får väl se, i eftermiddag hämtar jag ut min nya, tunga, telefon.

Uppdatering: För den som undrar så sitter det ett 8 GB minneskort i telefonen.

Uppdatering: Här är några tips som efterfrågas på diverse forum.

• Ta en skärmdump (screenshot) på din HTC Sensation, tryck först och håll inne “power” länst upp på telefonen (fysisk knapp), innan valen att stänga av eller starta om telefonen kommer upp, tryck även ned “hemskärmsknappen” (huset) längst ned till vänster på telefonen. Nu sparas en bild av aktuell skärm bland kamerabilder.
• Om rättstavningen på telefonen envisas med att byta ut “jag” mot “JAG”, “mig” mot “MIG” och så vidare så kan det vara funktionen för “tvåspråkig texttolking” som ställer till det. Gå in på inställningar -> Språk & tangentbord -> Touch Input -> Tvåspråkig texttolkning och välj “engelska” så ska det fungera bättre.
• Lägger du en ikon för en applikation direkt på en skärm eller i en mapp så kan det hända att ikonen försvinner och ersätts av en android-ikon. Det kan beror på att applikationen ligger på minneskortet. Om den flyttas till telefonminnet så ligger ikonen kvar även om telefonen startas om.

Inte förrän år 2000 slog jag till och köpte mobiltelefon. Det var en Nokia 8210, något av det tuffaste som gick att få tag på. Den var liten och rapp som telefonerna skulle vara då. Vägde 79 gram och fick plats i jeansens myntficka. Jag byter inte så ofta, telefon alltså, idag är jag ...

Den nittonde maj 2007 gjorde jag slag i saken. Några veckor tidigare hade jag fått en inbjudan. Jag lät den ligga orörd i e-postens inkorg. Den kom från en kanadensisk vän och det var inget ovanligt med det, hon hade tidigare skickat inbjudningar till Hi5, sixdegrees och en rad andra sociala nätverkssidor som jag snällt registrerat mig på och sedan frustrerat lämnat eftersom det var så meningslöst få som använde dem.

Förresten ljög jag, jag lät inte inbjudan ligga orörd i inkorgen. Jag hade fått nog så jag lät den automatiskt sorteras in i en mapp kallad ”nätverkselände” för det var så jag kände då. Det skulle nätverkas överallt. Det skulle skapas kontakter. För mig var det ytligt. Ytligt bekanta med vilka det skulle drickas whiskey och rökas cigarr och skrattas åt fördomsfulla skämt. Sedan skulle alla dessa bekanta samt vänner utnyttjas för kärriärsklättring. Nej, nätverkseländet var inget för mig. Jag gillar inte att bli utnyttjad och jag gillar inte att utnyttja andra.

Vänskap däremot. Det gillar jag och det var vänskap som fick mig att till sist vekna och plocka fram den där inbjudan. En kollega tyckte jag skulle gå med så hon fick någon att vara vän med på Facebook. Och jag gick med. Till en början såg varken jag eller kollegan någon större poäng annat än att vi kunde ”puffa” varandra (poke) fram och tillbaka vilket blev – om möjligt – ännu roligare eftersom vi satt i samma kontor.

Mitt i allt puffande blev jag hittad av en kanadensisk romans från förr hon följdes av min gamla rumskompis samt en rad kollegor. Facebook hade något som tidigare sociala nätverk hade saknat – mina riktiga vänner. Ganska snart visade det sig att Facebook hade den kritiska massan som gjorde att det blev intressant att logga in. Det var inte plattformen Facebook som var det lockande, för mig var det vilka som fanns där.

Nätverkandet gick från att vara ett elände till att bli något relevant. Utan baktanke kunde jag knyta kontakt med bekanta därför att de var intressanta i sig själva.

Efter år i det Vilda Västern Internet hade varit så var det ganska skönt att kliva in i det gated community som Facebook är. På gott och ont.

Så trots skrikiga statusuppdateringar, trots irriterande dumma spel som kunde göras bättre och trots det ökande spammet och lurendrejeriet så finns det en stor poäng med möjligheten att styra över det du själv vill se och visa, möjligheten att alltid ha aktuella kontaktuppgifter och möjligheten att bädda sig ett alldeles eget hörn av internet.

Fyra år idag och jag är inloggad större delen av min vakna tid, ett fönster öppet mot Facebook-världen. Jag använder Facebook i jobbet och jag använder Facebook när jag kommer hem. Inte för att jag älskar Facebook men för att jag gillar mina vänner och bekanta och för att Facebook har blivit en viktig plattform för kommunikation och marknadsföring.

Facebook är en plattform, en scen, ett torg. Scenen, torget blir meningslöst utan människor och utan dig är Facebook ingenting.

Den nittonde maj 2007 gjorde jag slag i saken. Några veckor tidigare hade jag fått en inbjudan. Jag lät den ligga orörd i e-postens inkorg. Den kom från en kanadensisk vän och det var inget ovanligt med det, hon hade tidigare skickat inbjudningar till Hi5, sixdegrees och en rad andra sociala nätverkssidor som jag ...