Skrymta

Del 4 i veckans tandtema.
4.
Någon tandläkarskräck kan jag alltså inte påstå att jag har. Det vore kanske inte konstigt om jag hade det. Under skolåren blev jag kallad till tandläkaren åtminstone två gånger om året. Varje gång hade jag minst två hål och tandläkaren suckade djupt och frågade med bekymrad min om jag inte kunde börja borsta tänderna (vilket jag gjorde två gångar om dagen). Tre gånger fick jag gå på profylax och lära mig borsta tänderna. Alla tre gånger var tekniken olika, stryka med tandborsten horisontellt, gnugga vertikalt, gnugga horisontellt, borsta tandköttet.

Vid den här tiden fanns dessutom en gäckande reklam för tandkräm där huvudbudskapet var “noll hål!”. Något mer hånfullt än detta hade jag då svårt att tänka mig. Jag borstade och borstade och ändå var hålen där vid varje tandläkarbesök.

Min mor vill inte kännas vid det i dag men under sjuttio och åttiotalet hade hon fått för sig att det var dåligt med bedövning. Följden blev att jag inte bara fick laga alla dessa hål. Jag fick laga dem utan bedövning. Med vitnande knogar satt jag och lärde mig vad smärta är medan en tandläkare, en praktikant och en sköterska stoppade in torra bomullstussar, händer, rostfritt stål och borrar i munnen. Allt ackompanjerat av det ständiga “gapa stort!”.

Jag var 21 första gången jag fick bedövning. Visdomständerna skulle ut och tandläkaren frågade inte ens. Han bara sprutade. Vilken upplevelse.

Min sambo har fullständigt gått i spinn över vår resa. Oron är numera både kronisk och diffus. Ett intressant fenomen som blir tydligare från dag till dag är att både barnen, bekanta och min sambo oroar sig väldigt mycket för mig. Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå i värmen? Maten? Tidsomställningen? Allt som inte är precis som i Sverige?

Nu hör det till saken att jag har mer restid och fler destinationer under skosulorna än dem, tillsammans. Hittills, i fyra världsdelar, har allt ordnat sig. Dessutom klarar jag nästan vad som helst under en månad. Så länge det finns svenskt kaffe (eller just det, jag dricker ju inte kaffe så inte ens det är något krav).

Vad beror det här på då? Kanske är det alltför många inskränkta etnocentriker som banat väg.

Del 3 i veckans tandtema.
3.
Tänder, det är svårt att tänka sig något mer omodernt. Något så definitivt och utan förlåtelse. I dag får du ofta mer än en chans. Du kan läsa upp dina betyg på Komvux, du kan komma igen efter en personlig konkurs och alkoholister kan nyktra till. Men slarvar du med tandborstningen någon kväll i femårsåldern så får du stå ditt kast.

Del 2 i veckans tandtema.
2.
Ganska tidigt förstod jag att tändernas tillstånd beskriver så mycket mer än arvsanlag och munhygien. Det är inte bara en fråga om hur länge du borstar tänderna. Det är också ett mått på moral, självkontroll och ditt mänskliga värde. Åtminstone om du frågar en tandläkare.

Tandläkare förresten, vad är det som driver dem? Jag var en gång på en presentation av en undersökning. Ämnet var vad som motiverar till val av utbildning. De som valde att läsa till ingenjörer, sjuksköterskor och läkare uppgav att de ville förverkliga sig själva, de ville hjälpa andra och ha ett intressant och stimulerande arbete. Tandläkare däremot de ville kort och gott tjäna pengar. Så mycket pengar som möjligt. Tänk på det när du sitter där i stolen och vet att personen med borren tjänar mer på att använda den än att försöka rädda dina tänder.

Någon skatteåterbäring blir det inte förrän i december. Men jag fantiserar om vad jag ska göra med pengarna. Några åker till Costa Rica och andra köper hembioanläggningar. För mig blir det kanske ett besök hos tandläkaren. Det är dags. Å andra sidan har det varit dags i flera år så det behöver inte betyda någonting.

Du kanske tror att jag har tandläkarskräck? Nejdå, jag har tandläkarräkningsskräck. Med detta som bakgrund och för att fira att min tandvärk mattats något tänkte jag bjuda på något så introvert som tandtema. En tandpost om dagen, och så finns det fortfarande personer som hävdar att bloggar är ointressanta!

1.
Vi börjar djupt ner i mitt psyke med en återkommande mardröm. En eller flera tänder är porösa, liksom instabila polkagrisar som pulveriseras bara du kommer åt dem med tungan. Biter jag ihop det allra minsta så krossas tänderna.

Jag kan förstås inte låta bli och tänderna är oåterkalleligt borta. Sedan vaknar jag kallsvettig. Försiktigt biter jag ihop.

Ibland känns det som om mitt tålamod tog slut någon gång runt 2007.

För övrigt har mitt RSS-flöde slutat fungera. För flera månader sedan. Har trixat lite, hoppas det hjälper.

Jag får som vanligt påminna mig själv om att sommaren faktiskt är här. Nästa vecka är det sommarsolstånd vilket åtminstone teoretiskt betyder den ljusa periodens vändpunkt. Då är det rätt dumt att – som jag tenderar göra – räkna midsommar som en slags sommarstartskott. Det gäller att ta vara på den här tiden. Det är tanken på den som håller mig uppe under mörka november.

* Ja, “ta vara på” inte “ta tillvara på”.

* När jag ändå är inne på språk så vill jag avråda från att säga “spela data”. Jag inser att detta antagligen är en förlorad språkstrid men säg “spela dataspel” eller “spela på datorn” eller helt enkelt bara “spela” om du inte är smått imbecill eller statistiker förstås (eftersom det är så du låter när du säger “spela data” gärna med någon form av jämtländsk dialekt också).

* För övrigt så är ålderns krämpor inte att leka med. Jag har tandvärk, riktigt gammaldags analog tandvärk som inte går att komma undan. Bara att lägga till den där ständigt värkande handleden som är resultatet av en cykeloycka för tre år sedan. Så nu vet du det. Ibland läser jag i Illustrerad vetenskap att vi snart ska kunna bli jättegamla som i Highlander ungefär (den där parallellen drog jag, den drar inte Illustrerad vetenskap). Fast jag vet inte om jag vill, inte om man ska ha ont överallt.

Konstaterade för en tid sedan att jag blivit för fet för min garderob. Han vet nog inte om det, men tack vare Fredrik som pratat ganska högt med sig själv så har jag sedan februari gått ner sju kilo (de första fem under de första fyra veckorna). Byxorna passar igen.

Vi har några dagar, kanske någon vecka eller så. Det är perioden mellan att cykelbanan blivit sopad och det att amatörerna upptäcker det. Det är en kort stund innan transportsträckan fylls av rullskriskoåkare, söndagsflanörer, sparkcykelungar, minimotorcyklar, rullskidsidrottare och allsköns annat bråde som inte platsar varken som gångtrafikanter eller på den heliga bilvägen.

Det är en kort tid och den är härlig för en åretruntpendlande cyklist.

Som den uppmärksamme läsaren redan noterat så träffar jag min svärfar för första gången till sommaren. Träffar även sambons bror och hennes systers man (och en massa annan släkt). Vill ju gärna göra ett gott intryck så jag tänkte att en liten gåva kunde vara passande (som tack för att vi får komma och bo hos dem i en månad om inte annat). Nu är det inte längre så lätt att hitta något specifikt svenskt eftersom vår tillvaro blir alltmer globaliserad.

Efter en del funderande kom jag på den perfekta gåvan till svärfar, brodern och systerns man: skiftnycklar från Bacho förstås. Det är svensk design, svenskt stål, svensk kvalitet och en svensk uppfinning. Den är lite dyr men det är en användbar sak som inte blir utsliten i första taget.

Jag har några Bacho i garaget, när jag tänker efter så har jag fått dem från min far, det är en skön känsla att hålla ett pålitligt kvalitetsverktyg i handen. På en av mina skiftnycklar står det “Made in Sweden” på ena sidan och på den andra sidan “Invented by Bacho”. Så kaxigt, så bra som present, en present med lite historia. Uppfunnet av en svensk liksom.


När jag nu gav mig ut för att köpa denna superpresent stötte jag på patrull. Det visar sig att Bacho inte alls är särskilt svenskt längre. Det ägs av någon form av opersonligt paneuropeiskt konglomerat. Skiftnycklarna tillverkas inte längre i Sverige utan någonstans i Spanien (alltså finns inte texten “Made in Sweden” kvar). Vid lite sökning på internet visar det sig att skiftnyckeln kanske inte alls är en så väldigt svensk uppfinning när allt kommer kring. Skiftnyckeln uppfanns av en britt och modifierades av en svensk så texten “Invented by Bacho” är inte heller kvar på skiftnyckelskaftet.

Den dyra skiftnyckeln har nu rasat ned från tronen som svärfarspresent. Frågan är vad den ska ersättas av. Jag har tänkt morakniv, men det är inte helgjutet. Det är visserligen svenskt stål, svensk form och kvalitet men trots att jag har frågat och fått ok från flygbolaget så känns det inte helt oproblematiskt att flyga runt halva jorden med tre knivar i bagaget.

Några förslag?