Skrymta

En bekant berättade för många år sedan att hon kunde känna sig obekväm med att gå bredvid sin pappa på stan. Hon var adopterad och ursprungligen från Korea, han var som pappor är mest, en lite äldre man. Alla i omgivningen såg dock inte en pappa och en dotter, många såg en snuskgubbe med importerad asiatisk hustru.

Jag har också sett med dömande ögon. Asiatisk kvinna, europeisk man, inte sällan med 10, 20 eller 30 års åldersskillnad. Inte sällan hjälpligt nykter man, inte sällan våldsam man, inte sällan mammas pojke som haft svårt att hålla ihop ett hyfsat jämlikt förhållande med en svensk kvinna. Mycket sällan man som tillhör landets hjärntrust.

Inga egenskaper man strävar efter, inget man gärna förknippas med. När jag träffade mina drömmars kvinna och hon visade sig vara från Filippinerna var detta något att förhålla sig till. Jag visste att hon inte behövde mig och att hon hade ett liv i Sverige med jobb, medborgarskap och bostad. Jag vet att vi är jämnåriga, jämbördiga med jämställd strävan. Men omgivningen vet inte och omgivningen kan vara hård. Omgivningen ser inte bara ett förhållande, den ser ett maktförhållande.

Hon valde mig och jag valde henne, inte för att hon var från Filippinerna utan för att vi blev attraherade. En attraktion som blev en förälskelse som blev kärlek som blev hus, bil, barn och etablerad tillvaro. Det underbara äventyr jag tänkte mig att livet skulle vara.

Stigmat, asiatisk kvinna och europeisk man har förstås sitt pris att leva med. Blickarna har jag lärt mig att ta, ignorera och hittills har jag haft ett trumfkort att dänga i bordet. Vid varje konversation, vid varje middag där frågan kommer.

“Har du varit på Filippinerna?”

Underförstått:

“Jaså, du har också importerat en liten kuvad asiat.”

Och jag kan svara.

“Nej, jag har inte varit på Filippinerna”

Jag spänner ögonen i dem och särskilt bra blir det om vi har att göra med en sådan där stereotyp snuskgubbe 50 plus, för de finns, tro mig de finns i överflöd. Mitt nekande svar betyder inte bara att jag har sett en strand mindre än dessa herrar, det betyder så mycket mer.

“Du och jag har absolut inget gemensamt. Det kan hända att du är socialt missanpassad, men själv var jag inte tvungen att åka till ett fattigt land för att mer eller mindre köpa mig en kvinna.”

Men nu har vi ruinerat oss. Vi har sparat, vi har gnetat, vi har försakat. Vi har köpt en resa för hela familjen till Filippinerna. För första gången ska jag till sommaren få träffa mina svärföräldrar och se var min sambo växt upp. Det är förstås värt det. Jag sörjer dock mitt förlorade trumfkort när jag kommer tvingas svara att ja, jag har varit på Filippinerna.

Not.: Den här posten satt långt inne. Jag har haft den i huvudet sedan jag började skriva på den här domänen. Den är inte färdig, inte så slagfärdig, inte så tydlig som jag ville att den skulle bli. Men någon gång måste den ut och här är den.

Gillar du att provocera? Riktigt reta upp din omgivning? Här är två saker du kan prova på jobbet:

1. Drick varmt vatten. Inte te, inte kaffe – vatten.
2. Ät ris istället för potatis.

Snart ska du se att du får frågor om varför och vad du försöker bevisa.

Man ska göra som Svenssons gör och inte skilja sig från mängden.

Tusentals låtar på en hårddisk. Det är få som bryr sig om dem. Ytterligare miljontals via Spotify och ingen lyfter på ögonbrynen för det heller.

Hundratals vinylskivor. Jo, på riktigt, hundratals! Framme. Få lämnas oberörda av detta fysiskt påtagliga. De äldre börjar minnas och försöker komma ihåg vad som hände med de där skivbackarna. Står de fortfarande kvar på vinden eller slängde vi helt enkelt bort ”Sex Pistols” och ”Freestyle” innan vi gick ut och köpte samlingsskivan på CD? De yngre fascineras av omslagen och försöker greppa hur lite lagringsutrymme det rör sig om och hur känslig nålen egentligen är.

Kalla mig nostalgisk för det är vad jag är men jag såg ingen poäng i att slänga min musik och mina minnen. Musik är musik oavsett medium även om musik från vinyl kan låta varmare och djupare i basen än digitaliserad och komprimerad. Så här står jag med min skivsamling och funderar på hur nästa steg kommer att se ut.

Vad händer när nu böckerna digitaliseras? Kommer jag kunna fynda ännu billigare på Myrorna? Kommer vi få se en mer liberal inställning till bokbål eller har böcker en annan kulturell status än vinylskivan? Mina blir kvar i bokhyllan, parallellt med Projekt Runeberg, Googledigitalisering och Kindle. För att de har fina omslag, för att jag har minnen av dem och för att jag inte ser någon större poäng i att bränna dem.

Redan för någon vecka sedan visste jag vad som borde göras. Nu inser jag att även detta år blir det inte av, jag kommer inte hinna klippa håret före jul. Följden blir att jag ser ut som en korsning mellan Arne Weise, Radovan Karadžic och Claes af Geijerstam i håret under en av årets mest kameratäta perioder. Vi ses på Facebook, stackars fåfänga mig.

Slentrianpostande sociala-media-proffs får sig en knäpp på näsan när Anjo ger en bild av varför verklighetens folk har svårt att förstå tjusningen med automatpostningar.

Så här ser det ut i Google Wave just nu:

Spännande!

I förrgår började min sambo spela Farmville på Facebook och redan i går var hon så fast att hon deklarerade att hon inte kunde gå och lägga sig för det var någon skördetid sent på kvällen som skulle passas. Dock fann hon på råd och ringde sin syster i New York som gick med på att logga in och skörda. Min sambo kunde sedan lugnt gå och lägga sig utan att några grödor kom till skada.

Det är hårt att vara bonde.

Generellt har jag inga problem med högtider. Min barndom innehöll så gott som inga högtidstrauman förutom någon midsommar då föräldrarna rök ihop på grund av bristande planering vilket väl gjorde att alla små grodor redan var färdigdansade när vi väl kom oss för att komma iväg.

I vuxen ålder är det också förhållandevis enkelt. Jul firas med släkten och i det här fallet är min ytterst lilla släkt en fördel eftersom det är lätt att samla dem (alltså sambon, barnen, mina föräldrar och min syster samt hennes sambo). Midsommar har ungefär samma upplägg fast med en något bredare skara (några vänner till familjen, systerns sambos föräldrar). Påsk är också enkelt där räcker det med lite ägg, några fjädrar och så sill så är den högtiden fixad.

Allt hade alltså varit frid och fröjd om det inte funnits ett undantag och undantaget heter nyår och stavas å-n-g-e-s-t. Nyår är ingen högtid, det är ett mått på social framgång. För att markera hyr lyckad du är måste du tacka nej till så mycket baluns som möjligt. Detta märker du snart om du själv försöker arrangera något eftersom ingen kan klämma ur sig något besked före klockan fem den 31 december. Det gäller nämligen att hålla alla möjligheter öppna om det skulle dyka upp en bättre inbjudan från mer socialt intressant håll.

Denna situation brukar alltför ofta resultera i pannkaka. Av alla förhoppningar och förväntningar blir inget kvar. Därför är jag glad att kunna konstatera att min nyårslycka redan är gjord. Jag har fått en jättefest på lokal att tacka nej till. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och känna mig social accepterad samtidigt som jag tillbringar tolvslaget med sambo och övertrötta barn lyssnandes till Svenska kyrkklockor och tittandes på grannarnas fyrverkerier.

Annars är mina fem mest lyckade nyår dessa:

1. Nyss hemkommen med min dotter född den 30 december i famnen, fyrverkerier utanför.
2. Auld Lang Syne på ett torg på den kanadensiska östkusten
3. Ett jätteparty i en villa i Hovås med massor av mestadels okända men mestadels trevliga typer.
4. Millennieskifte på Avenyn med bubbel och go göteborgsstämning när den är som mest uppsluppen och vänlig
5. Valfri middag med vänner

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera och publicera på din blogg (från Mymlan via Doktorspinn).

Jag kan inte hitta min jobbmobil. Det är någon tråkig Nokiamodell som jag inte använder så ofta. En gång ringde en säljare och påstod att ingen använde den telefonen. Då hade jag inte ringt ett samtal på tre månader. Nu är den borta. Jag har ett vagt minne av att jag la den någonstans för några veckor sedan och tänkte att ”ja, här kommer jag ju aldrig att hitta den”. Fast det kan lika gärna vara så att jag blivit av med den och att den just i detta ögonblick används till gratissamtal till Benin. Gratis för den som ringer alltså, inte för min arbetsgivare. Ångest.

En positiv sak är att jag nu har städat:

1. Mitt nattduksbord
2. Två garderober
3. Ett skrivbord

Fortfarande inga spår efter telefonen. Det ska bli riktigt spännande när nästa telefonräkning kommer.