Skrymta

Den nittonde maj 2007 gjorde jag slag i saken. Några veckor tidigare hade jag fått en inbjudan. Jag lät den ligga orörd i e-postens inkorg. Den kom från en kanadensisk vän och det var inget ovanligt med det, hon hade tidigare skickat inbjudningar till Hi5, sixdegrees och en rad andra sociala nätverkssidor som jag snällt registrerat mig på och sedan frustrerat lämnat eftersom det var så meningslöst få som använde dem.

Förresten ljög jag, jag lät inte inbjudan ligga orörd i inkorgen. Jag hade fått nog så jag lät den automatiskt sorteras in i en mapp kallad ”nätverkselände” för det var så jag kände då. Det skulle nätverkas överallt. Det skulle skapas kontakter. För mig var det ytligt. Ytligt bekanta med vilka det skulle drickas whiskey och rökas cigarr och skrattas åt fördomsfulla skämt. Sedan skulle alla dessa bekanta samt vänner utnyttjas för kärriärsklättring. Nej, nätverkseländet var inget för mig. Jag gillar inte att bli utnyttjad och jag gillar inte att utnyttja andra.

Vänskap däremot. Det gillar jag och det var vänskap som fick mig att till sist vekna och plocka fram den där inbjudan. En kollega tyckte jag skulle gå med så hon fick någon att vara vän med på Facebook. Och jag gick med. Till en början såg varken jag eller kollegan någon större poäng annat än att vi kunde ”puffa” varandra (poke) fram och tillbaka vilket blev – om möjligt – ännu roligare eftersom vi satt i samma kontor.

Mitt i allt puffande blev jag hittad av en kanadensisk romans från förr hon följdes av min gamla rumskompis samt en rad kollegor. Facebook hade något som tidigare sociala nätverk hade saknat – mina riktiga vänner. Ganska snart visade det sig att Facebook hade den kritiska massan som gjorde att det blev intressant att logga in. Det var inte plattformen Facebook som var det lockande, för mig var det vilka som fanns där.

Nätverkandet gick från att vara ett elände till att bli något relevant. Utan baktanke kunde jag knyta kontakt med bekanta därför att de var intressanta i sig själva.

Efter år i det Vilda Västern Internet hade varit så var det ganska skönt att kliva in i det gated community som Facebook är. På gott och ont.

Så trots skrikiga statusuppdateringar, trots irriterande dumma spel som kunde göras bättre och trots det ökande spammet och lurendrejeriet så finns det en stor poäng med möjligheten att styra över det du själv vill se och visa, möjligheten att alltid ha aktuella kontaktuppgifter och möjligheten att bädda sig ett alldeles eget hörn av internet.

Fyra år idag och jag är inloggad större delen av min vakna tid, ett fönster öppet mot Facebook-världen. Jag använder Facebook i jobbet och jag använder Facebook när jag kommer hem. Inte för att jag älskar Facebook men för att jag gillar mina vänner och bekanta och för att Facebook har blivit en viktig plattform för kommunikation och marknadsföring.

Facebook är en plattform, en scen, ett torg. Scenen, torget blir meningslöst utan människor och utan dig är Facebook ingenting.

Den nittonde maj 2007 gjorde jag slag i saken. Några veckor tidigare hade jag fått en inbjudan. Jag lät den ligga orörd i e-postens inkorg. Den kom från en kanadensisk vän och det var inget ovanligt med det, hon hade tidigare skickat inbjudningar till Hi5, sixdegrees och en rad andra sociala nätverkssidor som jag ...

Jag var på fyrtioårsfest i helgen. De duggar tätt så här års. Det är roligt och spännande, som den här gången när jag träffade flera vänner jag inte sett eller ens pratat med på tjugo år eller så. Det mesta var sig likt, vi hittade varandra snabbt och pratet flöt på bra. Här är några repliker som inte yttrades:

- Nej, telefon, det har jag inte. Skulle aldrig falla mig in.
- Telefon skulle ta alldeles för mycket tid, blir ju bara en massa tjatter. Jag har ju penna och papper, med kuvert och frimärken kommer man långt.
- Telefonbok? Nej det använder jag inte, håller alla nummer i huvudet för säkerhets skull.
- Jovisst, jag har telefon men jag använder den aldrig. Lyfter på luren någon gång och kollar att den funkar, ringer det så kan det hända att jag svarar, men aldrig med namn eller telefonnummer, jag bara viskar ”hallå” och så lägger jag på. Känns tryggast så, man vet ju inte vad som skulle kunna inträffa annars. Har hört om folk som varit oaktsamma i telefonen och det har de verkligen fått ångra.

Nej, så sa ingen. Men byter vi ut telefon mot Facebook så har vi på riktigt flera fyrtioåringar som resonerar på det här viset. De är anti. De verkar rädda. Jag tog det inte längre än så. Jag vet inte vad protesten och rädslan går ut på.

Telefonen är det ingen som ifrågasätter. Telefoner är en etablerad kommunikationskanal.

Det har inte bara varit många fyrtioårsfester nyligen. Jag har även läst en del platsannonser och skrivit en och annan ansökan. Det står inte längre att man ska vara datorvan, det är väl en förutsättning antar jag. För mig är det också en förutsättning att man, när man söker den typ av jobb som jag tittar på, har någon form av erfarenhet och nyfikenhet när det gäller sociala media.

Men det kanske inte är så? Det finns fyra miljoner svenskar på Facebook. Det är många. Men det finns också minst fyra miljoner svenskar utanför Facebook och kanske är det de som sitter och rekryterar. Kanske är det dags att lägga in det där gamla datakörkortet i meritförteckningen igen. Kanske är det jag som är konstig som tycker att vissa saker inte ska behöva beskrivas i detalj. Men ska jag verkligen behöva kommunicera att du inte behöver vara 17 för att twittra, att Facebook kan användas professionellt, att bloggar är viktiga opinionsbildare? Det är verkligen är dags att släppa sargen och komma in i matchen.

Jag var på fyrtioårsfest i helgen. De duggar tätt så här års. Det är roligt och spännande, som den här gången när jag träffade flera vänner jag inte sett eller ens pratat med på tjugo år eller så. Det mesta var sig likt, vi hittade varandra snabbt och pratet flöt på bra. Här är ...

Det heter ta livet av sig och begå självmord men det spelar ingen roll för inget av det är något du ska syssla med. Läs istället www.sjalvmordsguide.se.

Stöd projektet du också genom att länka.

Det heter ta livet av sig och begå självmord men det spelar ingen roll för inget av det är något du ska syssla med. Läs istället www.sjalvmordsguide.se. Stöd projektet du också genom att länka.

Följande bild valsar runt på nätet just nu:

Den visar att det faktiskt är många fler som dör av koleldning än av kärnkraft.

Jag förstår poängen att vi inte baserar vår rädsla på rationella överväganden. I Australien dör fler människor varje år av getingstick än av hajattacker, ändå är hajar mer skräckinjagande än getingar. Enormt många fler människor dör av diarré än tsunamis, ändå är en tsunami mer skräckinjagande än diarré. Då ska vi komma ihåg att diarré är en förhållandevis enkel sak att komma till bukt med.

Vad är då poängen med ovanstående bild? Vad är det man vill visa? Att vi lika gärna kan använda kärnkraft eftersom kol är så farligt? Att kärnkraft faktiskt inte alls är så farligt eftersom det aldrig händer några olyckor? Att det är lika bra att vänja sig vid att det smäller en och annan reaktor lite då och då, inget att gnälla över?

Fundera även en liten stund över hur man har räknat för att komma fram till fyrkanternas förhållande ovan, vilket är tidsperspektivet och vad betyder det? Vad händer om man extrapolerar siffrorna 10, 100, 100 000 år framåt? Vilken svart fyrkant blir störst då och finns det någon kvar som kan rita svarta fyrkanter när det har smällt ett kärnkraftverk för mycket.

Seth Godin skriver om det.

Följande bild valsar runt på nätet just nu: Den visar att det faktiskt är många fler som dör av koleldning än av kärnkraft. Jag förstår poängen att vi inte baserar vår rädsla på rationella överväganden. I Australien dör fler människor varje år av getingstick än av hajattacker, ändå är hajar mer skräckinjagande än getingar. Enormt många ...

Jag känner en enorm tillhörighet, en känsla som jag sällan upplever. Det är antagligen första gången jag får göra en förenklad självdeklaration – bara att klicka i på webben, får tillbaka en ansenlig summa pengar (med mina mått mätt) och får det före midsommar.

Detta måste vara definitionen av svensk medelklass.

Rättelse:
Glöm det förresten. Det visade sig att jag hade två bilagor att fylla i ändå, en därför att en gammal kompanjon glömt att ta bort mig som bolagsman ur ett aktiebolag och en för att Bolagsverket var lite slöa med att avregistrera min enskilda firma i slutet av 2009 så det drog ut på tiden till januari 2010. Nästa år blir det inte heller något enkelt klick och pengar till midsommar. Har ju startat handelsbolag och sådant innebär bilagor och eventuell skatteåterbäring några dagar före jul.

Jag känner en enorm tillhörighet, en känsla som jag sällan upplever. Det är antagligen första gången jag får göra en förenklad självdeklaration – bara att klicka i på webben, får tillbaka en ansenlig summa pengar (med mina mått mätt) och får det före midsommar. Detta måste vara definitionen av svensk medelklass. Rättelse: Glöm det förresten. Det visade ...

Fyra månader utan etanol, inga problem. Tre dagar med etanol och motorlampan tänds.

I fredags fick jag lite vårkänslor och eftersom temperaturen verkade ha för avsikt att lägga sig stadigt över nollan under helgen hällde jag i cirka 20 % etanol i vår Ford Focus Flexifuel av 2004 års modell. Det skulle jag förstås aldrig ha gjort för som ett brev på posten (de har ju inte utdelning under helgerna) tändes motorlampan i morse. Bakgrunden är den att varje gång bilen körs på etanol så går den dåligt, motorn knackar och motorlampan tänds, ni vet den lampan som betyder “kör bilen till verkstad, nu blir det dyrt”. Förr brukade jag ängsligt lyda och körde till verkstan där de gjorde “felsökning” och släckte lampan och hävdade att de inte kunde hitta några fel. Däremot kunde de upplysa om att datorn hade indikerat “knackvarning” vilket i klartext betyder att bilen har uppmärksammat att den gick dåligt något som jag, alldeles gratis, också uppmärksammat.

Efter att ha upprepat den där processen irriterande många gånger bestämde jag mig i början av november förra året för att helt enkelt tanka bensin istället för etanol och släcka motorlampan själv i cowboy-stil genom att helt enkelt bryta strömmen ett tag.

Så här kommer ett meddelande till Ford och Fordverkstaden: Felet stavas e-t-a-n-o-l, flexifuel-bilen tål inte etanol, den är etanolintolerant, det går inte att köra Ford Focus flexifuel 2004 (och säkert andra årsmodeller också) på etanol. Åtminstone inte när det är kallt ute eller när det är fuktigt. Så, det var väl inte så svårt? Nu erkänner vi det här och går vidare. Jag kommer inte lämna in bilen till er fler gånger och få svävande så kallade diagnoser om “knackvarningar” och “feltändningar”. I kväll kommer jag egenhändigt koppla bort batteriet i några minuter. Seså, Ford, säg det med mig nu “Ford Focus flexifuel tål inte etanol”. Det är OK, jag förstår att det kan vara svårt att tillverka en ny typ av motor. Vad som däremot inte är OK är att blåneka och gång efter gång spela dum när det är alldeles uppenbart vad som är fel.

Och jag har inget emot etanol eller miljöbilar. Jag kommer gladeligen köpa en miljöbil nästa gång, kanske etanol om det inte finns andra alternativ. Det gör jag för att jag tycker att det är bra att försöka bli bättre. Det är bra att försöka utveckla alternativ till fossila bränslen.

Fyra månader utan etanol, inga problem. Tre dagar med etanol och motorlampan tänds. I fredags fick jag lite vårkänslor och eftersom temperaturen verkade ha för avsikt att lägga sig stadigt över nollan under helgen hällde jag i cirka 20 % etanol i vår Ford Focus Flexifuel av 2004 års modell. Det skulle jag förstås aldrig ...

Jag och min sambo har en firma ihop. Nu öppnar vi vår affär med mat från Filippinerna och Asien. Gillar du asiatisk mat men har svårt att hitta de rätta ingredienserna så ska du ta en titt hos oss. Till att börja med koncentrerar vi oss på filippinsk mat men kommer att bredda mot annat asiatiskt i framtiden. Vi vänder oss främst till dig som kommer från Filippinerna så vissa saker kan vara lite främmande för andra (med det är ju lite av poängen också).

Gilla oss gärna på Facebook eller länka till www.sarisaristore.se allt hjälp tas tacksamt emot.

Jag och min sambo har en firma ihop. Nu öppnar vi vår affär med mat från Filippinerna och Asien. Gillar du asiatisk mat men har svårt att hitta de rätta ingredienserna så ska du ta en titt hos oss. Till att börja med koncentrerar vi oss på filippinsk mat men kommer att bredda mot ...

Säga vad man vill om Skatteverket, men service det kan de.

Byråkrati används ofta som ett skällsord när något är omänskligt och onödigt krångligt paragrafrytteri. En dåligt fungerande byråkrati kan mycket väl få de konsekvenserna. Men det finns en idé om en god byråkrati också, ett system som ska vara effektivt och agera efter tydliga regler – bara. Det ska alltså inte handla om kompistjänster, höftningar eller lite på känn. Det ska gå att veta vad man kan förvänta sig och resultatet ska bli lika för alla. En ganska fin demokratisk tanke alltså.

Skatteverket måste vara ett exempel på en god byråkrati. Kanske tycker jag så särskilt idag eftersom vi till sist fick godkänt på vår ansökan om F-skatt och momsregistrering.

Säga vad man vill om Skatteverket, men service det kan de. Byråkrati används ofta som ett skällsord när något är omänskligt och onödigt krångligt paragrafrytteri. En dåligt fungerande byråkrati kan mycket väl få de konsekvenserna. Men det finns en idé om en god byråkrati också, ett system som ska vara effektivt och agera efter tydliga ...

Ja, det är ju en del att stå i. Förutom tre barn, hus och kreativt heltidsjobb så tillbringas våren i ett smått bodströmskt tillstånd. Dock sköts inte allt från ett Starbucks som någon bekant föreslog. Däremot blir det så gott som inget TV-tittande.

Är ju aktiv i ett pedagogiskt kooperativ där vi jobbar med aktivt lärande som metod. Håller på att skriver ett utbildningsmaterial där. Går också en distanskurs i PHP, SQL, CSS och HTML för att få mina kunskaper på papper. Det roligaste är ändå firman jag och min sambo har startat. Det är mitt fjärde företag men det är nästan lika spännande varje gång. Just nu är vi inne i finalen av startfasen och jag märker att jag är på helspänn, det känns fint när delar faller på plats men det känns också som hjärnblödningsframkallande motgångar när någonting trilskas. Som brevet från Skatteverket igår där vi måste förklara än en gång hur vi tänker driva vårt företag. Kan vara en alltför försiktig formulering från min sida. Men det löser sig, det tar bara lite längre tid. Lite längre tid är något jag inte tål just nu. Allt bygger på att allt flyter på som det ska och att ingen blir sjuk. Då är det kört.

Ja, det är ju en del att stå i. Förutom tre barn, hus och kreativt heltidsjobb så tillbringas våren i ett smått bodströmskt tillstånd. Dock sköts inte allt från ett Starbucks som någon bekant föreslog. Däremot blir det så gott som inget TV-tittande. Är ju aktiv i ett pedagogiskt kooperativ där vi jobbar med aktivt ...

… tills Skatteverket slog till med en så kallad fråga. Lät mer som ett påstående. Men vi grejar det också, ett litet hack bara. En mindre klåda. Vill bara att det ska gå fort. Fort, fort.

... tills Skatteverket slog till med en så kallad fråga. Lät mer som ett påstående. Men vi grejar det också, ett litet hack bara. En mindre klåda. Vill bara att det ska gå fort. Fort, fort.