Skrymta

Igår släppte Roks ett pressmeddelande angående seriell fruimport. Jag hoppas att det kan leda till någon form av konstruktiv diskussion. Dock är jag rädd att det inte kommer att bli så, främst av två skäl.

1. Det är Roks som uppmärksammar detta med ett pressmeddelande. Roks har verkat lite i skymundan reportaget ”könskriget” sändes 2005.

Benito Mussolini är inte direkt känd för att vara någon människovän men man kan gilla idén med autostrador utan att gilla Mussolini. Adolf Hitler gillade Porsche men det behöver inte betyda att du måste ta avstånd från Porsche om du inte gillar Hitler.

Jag drar inga paralleller mellan Roks, Eva Lundgren eller några diktatorer. Vad jag menar är att frågan kan vara en fråga utan att du gillar den som tar upp frågan.

2. Det finns en grupp högljudda personer som reflexmässigt ryggar tillbaka så fort någon vill prata om något som inte direkt handlar om män. Då skriker de så högt de kan att det faktiskt är synd om män också, särskilt som det finns så många hemska feminister. Men vi kan väl gå med på att det här undantaget inte handlar om just dig man som är schysst. Du får också komma till tals, men just den här diskussionen handlar inte om just dig. Känns det bättre då?

Så låt oss då anta att detta är ett problem för något antal personer i Sverige. Jag tycker det räcker. För varje person som blir illa behandlad i det främmande landet Sverige så räcker det.

Ett exempel. Jag har träffat en man som är inne på sin åttonde hustru, sju av dem från fattigare länder i Asien. Efter sex fruar från ett asiatiskt land så blev det stopp. Inte från Sverige, för i Sverige är det okej att utnyttja folk från Asien. Det blev stopp från det asiatiska landet. Då gick mannen över till ett annat asiatiskt land och kan fortsätta förbruka kvinnor därifrån. Äktenskapsförord och god kännedom om relevanta delar av svensk lag gör det enkelt för honom att fortsätta skaffa billig hemhjälp utan jobbiga rättigheter.

Nu vet jag också att det finns gott om förhållanden som fungerar. Det är inte dem jag skriver om. Det är inte det som är problemet.

Problemet är komplext. Men är du så cynisk att du inte bryr dig om de individuella öden som dessa, företrädesvis kvinnor, får så kan du tänka på dig själv. Tänk på varumärket Sverige. Är det denna bild vi vill sända ut i världen? För Sverige är det inte bara köttbullar, säkerhet och frigjord sexualitet som är ledorden. Vi fokuserar även på hänsynslös hantering av människor från andra länder. Inte direkt något jag är stolt över.

Igår släppte Roks ett pressmeddelande angående seriell fruimport. Jag hoppas att det kan leda till någon form av konstruktiv diskussion. Dock är jag rädd att det inte kommer att bli...

En bekant berättade för många år sedan att hon kunde känna sig obekväm med att gå bredvid sin pappa på stan. Hon var adopterad och ursprungligen från Korea, han var som pappor är mest, en lite äldre man. Alla i omgivningen såg dock inte en pappa och en dotter, många såg en snuskgubbe med importerad asiatisk hustru.

Jag har också sett med dömande ögon. Asiatisk kvinna, europeisk man, inte sällan med 10, 20 eller 30 års åldersskillnad. Inte sällan hjälpligt nykter man, inte sällan våldsam man, inte sällan mammas pojke som haft svårt att hålla ihop ett hyfsat jämlikt förhållande med en svensk kvinna. Mycket sällan man som tillhör landets hjärntrust.

Inga egenskaper man strävar efter, inget man gärna förknippas med. När jag träffade mina drömmars kvinna och hon visade sig vara från Filippinerna var detta något att förhålla sig till. Jag visste att hon inte behövde mig och att hon hade ett liv i Sverige med jobb, medborgarskap och bostad. Jag vet att vi är jämnåriga, jämbördiga med jämställd strävan. Men omgivningen vet inte och omgivningen kan vara hård. Omgivningen ser inte bara ett förhållande, den ser ett maktförhållande.

Hon valde mig och jag valde henne, inte för att hon var från Filippinerna utan för att vi blev attraherade. En attraktion som blev en förälskelse som blev kärlek som blev hus, bil, barn och etablerad tillvaro. Det underbara äventyr jag tänkte mig att livet skulle vara.

Stigmat, asiatisk kvinna och europeisk man har förstås sitt pris att leva med. Blickarna har jag lärt mig att ta, ignorera och hittills har jag haft ett trumfkort att dänga i bordet. Vid varje konversation, vid varje middag där frågan kommer.

“Har du varit på Filippinerna?”

Underförstått:

“Jaså, du har också importerat en liten kuvad asiat.”

Och jag kan svara.

“Nej, jag har inte varit på Filippinerna”

Jag spänner ögonen i dem och särskilt bra blir det om vi har att göra med en sådan där stereotyp snuskgubbe 50 plus, för de finns, tro mig de finns i överflöd. Mitt nekande svar betyder inte bara att jag har sett en strand mindre än dessa herrar, det betyder så mycket mer.

“Du och jag har absolut inget gemensamt. Det kan hända att du är socialt missanpassad, men själv var jag inte tvungen att åka till ett fattigt land för att mer eller mindre köpa mig en kvinna.”

Men nu har vi ruinerat oss. Vi har sparat, vi har gnetat, vi har försakat. Vi har köpt en resa för hela familjen till Filippinerna. För första gången ska jag till sommaren få träffa mina svärföräldrar och se var min sambo växt upp. Det är förstås värt det. Jag sörjer dock mitt förlorade trumfkort när jag kommer tvingas svara att ja, jag har varit på Filippinerna.

Not.: Den här posten satt långt inne. Jag har haft den i huvudet sedan jag började skriva på den här domänen. Den är inte färdig, inte så slagfärdig, inte så tydlig som jag ville att den skulle bli. Men någon gång måste den ut och här är den.

En bekant berättade för många år sedan att hon kunde känna sig obekväm med att gå bredvid sin pappa på stan. Hon var adopterad och ursprungligen från Korea, han var...