Den nittonde maj 2007 gjorde jag slag i saken. Några veckor tidigare hade jag fått en inbjudan. Jag lät den ligga orörd i e-postens inkorg. Den kom från en kanadensisk vän och det var inget ovanligt med det, hon hade tidigare skickat inbjudningar till Hi5, sixdegrees och en rad andra sociala nätverkssidor som jag snällt registrerat mig på och sedan frustrerat lämnat eftersom det var så meningslöst få som använde dem.
Förresten ljög jag, jag lät inte inbjudan ligga orörd i inkorgen. Jag hade fått nog så jag lät den automatiskt sorteras in i en mapp kallad ”nätverkselände” för det var så jag kände då. Det skulle nätverkas överallt. Det skulle skapas kontakter. För mig var det ytligt. Ytligt bekanta med vilka det skulle drickas whiskey och rökas cigarr och skrattas åt fördomsfulla skämt. Sedan skulle alla dessa bekanta samt vänner utnyttjas för kärriärsklättring. Nej, nätverkseländet var inget för mig. Jag gillar inte att bli utnyttjad och jag gillar inte att utnyttja andra.
Vänskap däremot. Det gillar jag och det var vänskap som fick mig att till sist vekna och plocka fram den där inbjudan. En kollega tyckte jag skulle gå med så hon fick någon att vara vän med på Facebook. Och jag gick med. Till en början såg varken jag eller kollegan någon större poäng annat än att vi kunde ”puffa” varandra (poke) fram och tillbaka vilket blev – om möjligt – ännu roligare eftersom vi satt i samma kontor.
Mitt i allt puffande blev jag hittad av en kanadensisk romans från förr hon följdes av min gamla rumskompis samt en rad kollegor. Facebook hade något som tidigare sociala nätverk hade saknat – mina riktiga vänner. Ganska snart visade det sig att Facebook hade den kritiska massan som gjorde att det blev intressant att logga in. Det var inte plattformen Facebook som var det lockande, för mig var det vilka som fanns där.
Nätverkandet gick från att vara ett elände till att bli något relevant. Utan baktanke kunde jag knyta kontakt med bekanta därför att de var intressanta i sig själva.
Efter år i det Vilda Västern Internet hade varit så var det ganska skönt att kliva in i det gated community som Facebook är. På gott och ont.
Så trots skrikiga statusuppdateringar, trots irriterande dumma spel som kunde göras bättre och trots det ökande spammet och lurendrejeriet så finns det en stor poäng med möjligheten att styra över det du själv vill se och visa, möjligheten att alltid ha aktuella kontaktuppgifter och möjligheten att bädda sig ett alldeles eget hörn av internet.
Fyra år idag och jag är inloggad större delen av min vakna tid, ett fönster öppet mot Facebook-världen. Jag använder Facebook i jobbet och jag använder Facebook när jag kommer hem. Inte för att jag älskar Facebook men för att jag gillar mina vänner och bekanta och för att Facebook har blivit en viktig plattform för kommunikation och marknadsföring.
Facebook är en plattform, en scen, ett torg. Scenen, torget blir meningslöst utan människor och utan dig är Facebook ingenting.
Den nittonde maj 2007 gjorde jag slag i saken. Några veckor tidigare hade jag fått en inbjudan. Jag lät den ligga orörd i e-postens inkorg. Den kom från en kanadensisk...
