Skrymta

Utanför Örebro ligger Wessels. Det är en ganska loj stormarknad. “Wessels” förresten, det var säkert minst trettio år sedan den hette så. Sedan dess har den hetat “Bra och Wessels”, “B&W” och nu “Coop Stormarknad”. Ändå kallas den “Wessels” i folkmun. Det släpper liksom aldrig, platsen, byggnaden är Wessels.

Det var på Wessels, jag var väl en åtta-tio år och hörde ännu ett barn som ropade efter “mamma” och “pappa” så som borttappade barn gör. Det var då det slog mig hur lönlöst det måste vara att ropa efter “mamma” eller “pappa” på ett ställe där de allra flesta är “mamma” eller “pappa” till någon. Det måste vara listigare och personligare att använda det mer unika namn föräldrarna faktiskt har. Det var då jag bestämde mig och sedan dess har jag kallat mina föräldrar vid namn. Att föräldrar säkert känner igen sina barns röst var inget jag reflekterade över vid det tillfället.

Ganska snart blev det en vana att använda förnamn och för mig känns det mer respektfullt att se “mamma” och “pappa” som individer än som barnalstrande stereotyper. För det mesta fungerar det fint. Det är i kontakt med andra som det kan uppstå problem. För en man närmare fyrtio (som jag är) blir det lite väl barnsligt att referera till föräldrarna som “mamma” och “pappa” och att använda “far” och “mor” känns träigt som en gammal svartvit skolfilm.

När jag fick egna barn förstod jag att det ändå finns en tjusning i att bli kallad “pappa”. Det är en bekräftelse när mitt barn pekar ut mig som “pappa” bland alla andra män. Att däremot bli kallad “pappa” av andra, särskilt om sambon skulle få för sig att kalla på mig på det sättet, är en helt annan, förminskande, sak.

Jag befinner mig som bekant i Filippinerna, långt från “Wessels” och invanda konventioner. Här förväntar sig alla föräldrar att bli kallade “Mamma” och “Pappa” (eller “Mama” och “Papa”). Av barnen, av varandra och inte minst när barnen gifter sig, även av barnens man eller hustru. Det anses som mycket respektlöst att kalla sina svärföräldrar vid förnamn, närmast en förolämpning. Alltså befinner jag mig nu i den intressanta situationen att jag får lära mig att kalla svärföräldrarna för “mamma” och “pappa” medan jag kallar mina egna föräldrar vid förnamn. Detta är nog den svåraste kulturkrocken för mig.

Min sambo har fullständigt gått i spinn över vår resa. Oron är numera både kronisk och diffus. Ett intressant fenomen som blir tydligare från dag till dag är att både barnen, bekanta och min sambo oroar sig väldigt mycket för mig. Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå i värmen? Maten? Tidsomställningen? Allt som inte är precis som i Sverige?

Nu hör det till saken att jag har mer restid och fler destinationer under skosulorna än dem, tillsammans. Hittills, i fyra världsdelar, har allt ordnat sig. Dessutom klarar jag nästan vad som helst under en månad. Så länge det finns svenskt kaffe (eller just det, jag dricker ju inte kaffe så inte ens det är något krav).

Vad beror det här på då? Kanske är det alltför många inskränkta etnocentriker som banat väg.

En bekant berättade för många år sedan att hon kunde känna sig obekväm med att gå bredvid sin pappa på stan. Hon var adopterad och ursprungligen från Korea, han var som pappor är mest, en lite äldre man. Alla i omgivningen såg dock inte en pappa och en dotter, många såg en snuskgubbe med importerad asiatisk hustru.

Jag har också sett med dömande ögon. Asiatisk kvinna, europeisk man, inte sällan med 10, 20 eller 30 års åldersskillnad. Inte sällan hjälpligt nykter man, inte sällan våldsam man, inte sällan mammas pojke som haft svårt att hålla ihop ett hyfsat jämlikt förhållande med en svensk kvinna. Mycket sällan man som tillhör landets hjärntrust.

Inga egenskaper man strävar efter, inget man gärna förknippas med. När jag träffade mina drömmars kvinna och hon visade sig vara från Filippinerna var detta något att förhålla sig till. Jag visste att hon inte behövde mig och att hon hade ett liv i Sverige med jobb, medborgarskap och bostad. Jag vet att vi är jämnåriga, jämbördiga med jämställd strävan. Men omgivningen vet inte och omgivningen kan vara hård. Omgivningen ser inte bara ett förhållande, den ser ett maktförhållande.

Hon valde mig och jag valde henne, inte för att hon var från Filippinerna utan för att vi blev attraherade. En attraktion som blev en förälskelse som blev kärlek som blev hus, bil, barn och etablerad tillvaro. Det underbara äventyr jag tänkte mig att livet skulle vara.

Stigmat, asiatisk kvinna och europeisk man har förstås sitt pris att leva med. Blickarna har jag lärt mig att ta, ignorera och hittills har jag haft ett trumfkort att dänga i bordet. Vid varje konversation, vid varje middag där frågan kommer.

“Har du varit på Filippinerna?”

Underförstått:

“Jaså, du har också importerat en liten kuvad asiat.”

Och jag kan svara.

“Nej, jag har inte varit på Filippinerna”

Jag spänner ögonen i dem och särskilt bra blir det om vi har att göra med en sådan där stereotyp snuskgubbe 50 plus, för de finns, tro mig de finns i överflöd. Mitt nekande svar betyder inte bara att jag har sett en strand mindre än dessa herrar, det betyder så mycket mer.

“Du och jag har absolut inget gemensamt. Det kan hända att du är socialt missanpassad, men själv var jag inte tvungen att åka till ett fattigt land för att mer eller mindre köpa mig en kvinna.”

Men nu har vi ruinerat oss. Vi har sparat, vi har gnetat, vi har försakat. Vi har köpt en resa för hela familjen till Filippinerna. För första gången ska jag till sommaren få träffa mina svärföräldrar och se var min sambo växt upp. Det är förstås värt det. Jag sörjer dock mitt förlorade trumfkort när jag kommer tvingas svara att ja, jag har varit på Filippinerna.

Not.: Den här posten satt långt inne. Jag har haft den i huvudet sedan jag började skriva på den här domänen. Den är inte färdig, inte så slagfärdig, inte så tydlig som jag ville att den skulle bli. Men någon gång måste den ut och här är den.

Gamle Alkis-Bosse har blivit hyfsat nykter på äldre dar. Han misslyckades med sitt första äktenskap och barnen därifrån börjar växa upp och bli tråkigt fördömande mot pappa. De vill inte riktigt se storheten i att han skärpt upp sitt liv till den nivå han själv tycker att han gjort. Att barnen nu tjatar om att han inte var där under deras uppväxt tycker han är lite väl småsint. Därför har de avbrutit sina kontaktförsök tills vidare.

När det känns som tråkigast så frågar Alkis-Bosses AA-kompis om han inte vill dra iväg till ett land i tredje världen där det mesta är billigt och där flickorna är unga och lydiga. Alkis-Bosse lånar lite pengar i lokala spelbutiken och sticker iväg.

Väl framme inser han att han kommit till paradiset. Han skaffar sig en klädsam solbränna, köper lite nya kläder och provar på att snorkla. Alkis-Bosse tycker om att känna sig rik, det ger honom kontroll och äntligen får han den respekt han alltid tyckt han förtjänat. Särskilt gillar han den uppmärksamhet och tjänstvillighet han kan köpa sig. Det dröjer inte länge förrän tjejerna hör talas om den generöse västerlänningen.

De lokala tjejerna har växt upp med amerikanska TV-serier så de vet ju hur mycket bättre det är i väst än där hemma. Ska man vara ärlig så är gubben ingen skönhet direkt, men å andra sidan så ser alla européer likadana ut. Att han är fyrtio år äldre än de själva får man väl ta, han verkar ju både rik, erfaren och rätt trevlig (även om han inte har så bra koll på hur det fungerar här i landet när han bryter tabu efter tabu). Säkert är han också respekterad där hemma, han arbetar ju med ”affärer” som han själv säger.

Japp, några dagar senare har Alkis-Bosse hittat sin stora kärlek och det kostar en del även med svenska mått mätt, men han ställer till med bröllop dock inte utan att ha skrivit ett ordentligt äktenskapsförord först. Alkis-Bosse vill ju inte förlora allt när de skiljer sig.

Sedan tillverkas det barn och så bär det iväg hem till Sverige, hem till Alkis-Bosses sunkiga tvåa i förorten. Affärerna som Alkis-Bosse sysslade med visade sig inskränka sig till spel på trav samt utkvitterande av sjukpension.

Tredjevärlds-kvinnan har sina fördelar. Hon är inte så där störande jämställd som svenska kvinnor och för hennes eget bästa så tänker Alkis-Bosse hålla henne kort, han är ju ändå man i huset (åtminstone i den sunkiga förorts-tvåan). Nu ska kvinnan lära sig hur det går till i den civiliserade delen av världen, den som Alkis-Bosse representerar. Hon skolas in i svenska seder och bruk vilka enligt Alkis-Bosse består i att sköta om man, barn och hem samt gärna dra in lite pengar på extraarbete också för på något sätt måste hon ju bidra till hushållet. Hon måste lära sig laga svensk mat också, koka potatis. Sluta äta torkad fisk och förfina sin smak för surströmming och inlagd sill.

Det går riktigt bra och tredjevärlds-kvinnan fogar sig fint så Alkis-Bosse kan ta hem vänner och visa upp att han har pli på henne. Vännerna och Alkis-Bosse missar inte ett tillfälle att göra sig lustiga över tredjevärldskvinnans kultur och vanor.

Alkis-Bosse har skaffat sig ett bra nätverk inom AA, där finns både poliser och advokater som lärt honom allt han behöver veta. Det är särskilt viktigt att tredjevärlds-kvinnan inte lär sig svenska har Alkis-Bosse fått reda på. Kan hon inte svenska så kan hon inte prata med handläggarna på Migrationsverket och då kan Alkis-Bosse agera ombud och berätta att ”de inte har haft det så bra på sista tiden” och att det kanske inte är läge att ge henne något medborgarskap. Det här kan hålla på i många år. På så sätt har han en hållhake på henne så att hon gör som han vill.

När kvinnan upptäcker att Alkis-Bosse inte var någon David Hasselhoff direkt så är det lite för sent. Hon sitter ensam i Alkis-Bosses sunkiga förorts-tvåa. Hon kan inte språket och Alkis-Bosses advokat-kompis har berättat att hon inte har några som helst rättigheter i landet. Vill hon vara kvar så gör hon som hennes man säger. Alternativet är att återvända, fattig (äktenskapsförordet skrev hon ju på, det var ett villkor för att få gifta sig) och utstött. Vad är hon för slags kvinna som inte kan hålla ihop ett äktenskap.

Nu behöver tredjevärldskvinnan inte ta något eget beslut för när Alkis-Bosse tycker att hon börjar bli lite väl svensk och ställa krav och annat jobbigt så skickar han bara henne tillbaka till tredje världen. När disken och tvätten samlats i alltför stora högar så hämtar Alkis-Bosse en ny tredjevärlds-tjänarinna.