Skrymta

Min mor är en så kallad early adopter. Hon hänger gärna på det som är nytt. Kosta vad det kosta vill! Följaktligen var vi först i villaområdet med video. Det var inte VHS. Det var inte ens Betamax. Det var Philips system som hette Video 2000 (det här var alltså på åttiotalet så “2000″ betydde framtiden).

En finess med Video 2000 var att kassetterna gick att vända och spela in på båda sidorna. Enligt vanligtvis välunderättade källor så hade Video 2000 bättre bild än VHS men vad betydde det när VHS hade mer porr? Apparaten var minst en meter bred och säkert två decimeter hög. Den hade fantastiskt många knappar, små lampor och en väldigt tjock instruktionsbok.

Vi spelade in melodifestival och film men inte Kalle ankas julafton, där gick gränsen för vad som kunde betraktas som anständigt. Så hyrde vi förstås.

Apparaten köptes på något elektronikvaruhus. Vid köpet ingick 200 hyrfilmer det första året. Det var väl ungefär så många filmer det fanns till Video 2000. Uthyrningen sköttes av elektronikvaruhuset och vi såg vad som fanns att se. Mycket skräp blev det men poängen var väl att vi själva kunde bestämma när filmen skulle börja och vad vi skulle se (så länge det var en Bondfilm eller en komedi där Dolly Parton driver horhus).

Där rotades min inställning att det inte finns någon poäng i att köpa film. Ja, barnfilm kanske eftersom barnen kan se samma film i det närmaste oändligt många gånger. Men filmerna jag ser. Jag ser dem en gång, kanske två. Det är få filmer jag känner längtan efter att se mer än så.

Så jag vill inte lägga hundratals kronor på två timmars lättsam fredagsunderhållning. Jag vill hyra mot en rimlig avgift. Men videouthyrningen är nedlagd. Så jag köper, men inte till fullt pris. Jag rotar igenom gamla filmer utslängda i en pappkartong och köper tre för 99. Inte nödvändigtvis tre filmer som jag längtar efter att få se men tre filmer som finns där just då. Filmintaget är i det närmaste på samma kvalitetsnivå nu som det var på Video 2000-tiden.

Jag vet, går att ladda ner film. Jag vet, det går att hyra den på webben.

Men vår teknikpark hemma har inte riktigt hängt med. Vi har gått från Video 2000 via VHS till DVD. Men där är vi nu, utan hyrfilm. Utan något vidare filmutbud överhuvudtaget faktiskt. Visst händer det att vi tränger ihop oss framför den bärbara datorn och ser någon kvalitetsdokumentär på SVT play men det känns inte som något vidare attraktivt alternativ när det vankas romantisk komedi, animerad barnfilm eller actionthriller med explosioner och biljakter.

Jag har inte hittat något vettigt hyralternativ. DVD hemskickad i brevlådan? Krånglig omväg som dessutom verkar funka halvdåligt. Film över nätet? Sladdar och trassel från datorn till TV:n som i sin tur är så gammal att den inte kan ta emot bilden. Nedladdning? Vad finns det för pålitliga alternativ?

Hjälp mig. Hur gör jag om jag vill hyra en film hösten 2009?

Förr i världen var tuggummi dåligt. Nu är tuggummi bra. Bra för tänderna. Jag kan förstå hur det gick till, ut med sockret och in med bra-för-tänderna-medel. Icke desto mindre var det en svår mental omställning att göra för oss som lärt oss att tuggummi var dåligt.

Det där med tuggummit går ju att förstå, men jag har några andra frågor jag funderar på och istället för att vända mig till Google så hoppas jag på att den kollektiva intelligensen ska vända sig till mig. Ta det som en utmaning, svara här, på din blogg eller diskutera vid fikabordet.

1.
Jag har lätt för att bli sjuk. Jag bejakar gärna virus och jag har minst ett i kroppen just nu. På senare år har jag upplevt att fler och fler som är sjuka men ändå umgås i de tillfälligt friskas skara rättfärdigar sig med att ”det smittar inte längre”. Hur vet de det?

2.
Såg filmen Vanilla Sky häromdagen och förstod då att det egentligen var en omgjord spansk film. De lär ju vara mästare på det där, amerikanerna, att göra om utländsk film och hur ofta har du inte hört att något amerikanskt produktionsbolag har köpt rättigheterna till någon svensk film? Rätt ofta tycker jag. Hur ofta ser vi en amerikansk version av Sällskapsresan, Göta Kanal eller Arn? Inte så särskilt ofta om jag minns rätt.

Vad händer med alla de där filmrättigheterna? Är det på samma sätt som att de flesta svenska garageband som bränt en CD är ”stora i Japan” – mest snack?

3.
När jag växte upp så var det 24 karats guld som gällde. Allt annat var fusk och kitsch. Skulle du gifta dig eller förlova dig så var det ett säkert tecken på att något var fel om din friare kom dragandes med 22 karat. Visade det sig vara 20 karat som skulle försegla era löften så var det i princip bara att dra direkt. Något så oäkta kunde inte vara länge.

På nittiotalet gick tävlingsprogrammet 24 karat med Harld Treutiger. Vinnaren kunde gå hem med en klump 24 karats guld (eller pengar om vinnaren levde i ett monetärt system av en annan abstraktionsnivå). Tjusningen låg i det beständigt äkta med rent guld. Det är snart tjugo år sedan och något har uppenbarligen hänt.

Under hösten har Johnossi desperat hoppats på att 18 karats guld ska vara räddningen¹ och i en förort nära mig har en hel guldsmedsbutik öppnat med det stolta namnet ”18 Karat”. Något har hänt. När? Varför? Hur?

1. För den oinsatte kan jag avslöja att jag här refererar till musik [↩]