Skrymta

En handfull föräldrar i ett klassrum en solig eftermiddag i september. En skolsköterska delar ut lappar om något som kallas för Svevac. ”Det är fullständigt ofarligt” försäkrar hon och fortsätter ”jag trycker bara på en knapp” och den handling hon försöker bagatellisera växer till att ta upp mer än hälften av tiden hon har till förfogande. Inom en stor parentes försöker hon stoppa ett register över inte bara våra mellanstadiebarn utan alla i hela Sverige där uppgifter om deras vaccinationer ska lagras. Det ska i framtiden bli ett jätteregister med journaluppgifter. Intentionerna är förstås goda, det ska bli enklare för alla och så ska det bli bra för forskningen. Lovvärt och inget krångel för oss. Förutom den där lilla besvärande detaljen att den stackars sköterskan tydligen är tvungen att informera och dela ut ett papper om registreringen. Det är väl någon spillra från sjuttiotalet då det var modernt med integritet och några tomtar oroade sig för ”samkörning” av data.

Där sitter jag och har svårt att inte tänka på FRA, PKU och ändamålsglidning men jag säger inget. Ingen säger något. Möjligen knorras det lite här och var men det är svårt att veta om det handlar om själva pappret eller om integriteten. Men man vill ju inte verka som om man har något annat än rent mjöl i sin berömda påse.

För det är ju så argumentationen brukar låta, att den som har rent mjöl i sin påse har inget att frukta i lite övervakning, registrering eller samkörning.

Jag kommer hem och sent på kvällen öppnar jag Spotify. I våras kom en funktion som gör att du kan dela musik på ett enkelt sätt. Du kan också välja att visa vad du lyssnat på (Top tracks) och vilka artister du oftast lyssnar till (Top artists). Helt frivilligt, harmlöst och roligt och i bästa fall hjälper det dig att hitta ny musik eller lära känna någon bättre.

Men sedan jag slog igång den där sociala funktionen är det lite som om ormen kom in i mitt musikparadis. Tidigare sprang jag omkring naken och naiv och botaniserade bland allsköns kitsch, ironi, minnen och potentiellt oupptäckta musikjuveler. Den där låten jag ville kolla upp, den där musiken som inte är riktigt värd att köpa men kul för stunden. Nu hejdades mina steg, jag skyler mig, jag har fått något vaksamt i klicken … hur tolkas det om jag spelar här låten? Hur ser det ut om jag bara har svensktoppsartister som ”top artists”? Hur creddigt är det att spela Cajsa-Stina Åkerström, Sven-Bertil Taube och Björn Afzelius en fredagseftermiddag? I ”top tracks” syns det inte hur ironisk eller undersökande du är. Det syns inte om du bara varit lite nyfiken eller om det är någon annan än du som spelat musik i ditt namn. Allt som syns är att du har tveksam musiksmak och vad säger det om mjölet i din påse? Bara tanken på vilka slutsatser ormen kan dra gör mig mer vaksam.

Här handlar det om något så oskyldigt som musik och det handlar om vänner eller åtminstone bekanta som eventuellt tittar. Jag har själv, aktivt valt att dela min information. Hur påverkas mitt eller ditt beteende av tanken på att någon, kanske staten, tittar på, lyssnar till och registrerar vad vi tycker, gör och tänker.

En intressant detalj i fråga om Svevac-registreringen av våra barn är att vi bara behöver höra av oss om vi inte vill att barnet ska registreras. Gör vi ingenting så har vi givit vårt tysta medgivande.

Jag har ju förstås en förklaring till att jag spelade Cajsa-Stina, Sven-Bertil och Björn förra fredagen men den syns ju inte i “Top Tracks” precis som det inte syns varför jag gjort vissa sökningar på Google utan bara att jag gjort dem.

En handfull föräldrar i ett klassrum en solig eftermiddag i september. En skolsköterska delar ut lappar om något som kallas för Svevac. ”Det är fullständigt ofarligt” försäkrar hon och fortsätter ”jag trycker bara på en knapp” och den handling hon försöker bagatellisera växer till att ta upp mer än hälften av tiden hon har ...

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera och publicera på din blogg (från Mymlan via Doktorspinn).

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera och publicera på din blogg (från Mymlan via Doktorspinn).

Öststaterna. I dag ger begreppet mest lite vaga associationer till något som är grått, stelt och byråkratiskt gammeldags. Men det var inte alltför länge sedan Öststaterna var ett högst reellt och tämligen skräckinjagande område.

Öststaterna själva tyckte förstås inte att de var onda, de ville bara väl. De ville skydda sina folk från yttre hot, från västvärldens förföriska fördärv. De ville se till rikets säkerhet och rensa bort oliktänkande innan de hann tänka alltför olika och sprida sina besvärliga tankar vidare.

Gemensamt att de kontrollerade sina medborgare och att medborgarna gärna fick veta att de var kontrollerade. Eventuell fri debatt skulle också hållas kort.

Vi som växte upp under det kalla kriget fascinerades och fruktade Öststaterna. Det var svårt att förstå hur någon kunde leva med Farbror Staten alltid tittandes över axeln, alltid beredd med örfilen. Det var svårt att förstå hur folk i ett land kunde tillåta att det blev så. Varför lät de sig kontrolleras, varför gick de med på galenskaperna?

I dag är det lättare att förstå. Vi ser det hända i Sverige. Antagligen i samarbete med en större makt fast från ett helt annat väderstreck än öst. Nästa år börjar FRA spana i kabel. Eller ska vi säga så här; Nästa år får FRA rätt att spana i kabel, för visst har de spanat tidigare. Det finns ett förslag till angiverilag och EU ville registrera bloggar som för en alldeles för jobbig diskussion (av dessa galenskaper är det bara FRA-lagen som i skrivande stund är realitet men bara tankegångarna är i sig intressanta, eller skrämmande).

“Yttre hot” eller “Rikets säkerhet” är luddiga begrepp som går att ta till för vem som helst som sitter i maktposition för att inte behöva redovisa sina skäl eller bakgrunden till ett beslut. Det är ett utmärkt sätt att sopa undan insyn och utan skäl slippa bli granskad.

“Personlig integritet” däremot är ett högst konkret begrepp men som i sammanhanget helt sveps bort av “yttre hot” och “rikets säkerhet”.

FRA-lagen kan se bra ut på papper. Den ska bara ta fast sådana som tänker fel (terrorister) och den ska inte användas på vanligt folk som har rent mjöl i påsen. Nu finns det massor med problem med det här i praktiken. Kanske kan klådan i fingrarna hållas i schack för tillfället, men vad är det som säger att det kommer att vara så i framtiden? Se på PUK-registret. Det skulle, aldrig, aldrig, aldrig användas till något annat än forskning. Jahaja, fast nu när vi ändå har det så skulle det ju vara praktiskt om vi kunde sätta dit mördare och pedofiler med det också. Inget snällt om mördare och pedofiler, men fenomenet kallas ändamålsglidning och det är en stor risk när FRA får läsa all e-post de vill. I dag är det säkert ingen större fara, men vem vet vad som anses som rent mjöl eller korrekt tänkande om fem-tio år? Kanske har galenskaperna gått ännu längre då och där står du med vad du tror är rent mjöl fast Farbror Staten kanske inte håller med.

Jo, jag vet att FRA inte kommer att läsa all e-post, det har de så klart inte tid med. De kommer att med sofistikerade filter bara läsa några speciellt utvalda. Men det är fortfarande så att all e-post (som tar en sväng utanför landets gränser vilket med tanke på hur internet är uppbyggt kan vara vilket brev som helst) passerar FRA:s filter och kan plockas in för läsning.

Det går säkert att rekrytera duktiga och samvetsgranna personer till FRA men övermänniskan finns inte. Människan är nyfiken, människan gör misstag, människan hamnar i situationer som inte går att förutse. FRA har världens elfte mest kraftfulla superdator (i världens 88:e största land vilket bara det måste vara helt absurt, den var dessutom världens femte mest kraftfulla för två månader sedan) och krånglar inte den så krånglar en människa förr eller senare och uppgifter som inte skulle spridas kommer ut.

Jag kan ha hur rent mjöl som helst i min påse, men jag vill själv bestämma vem jag visar det för.

Det finns mycket jag skulle vilja skriva om det här och jag borde förstås skrivit tidigare. Men när jag hör något riktigt dumt så blir jag ofta stum. Så är det i det här fallet, avlyssning och angiveri i en så kallad demokrati, det är pinsamt dumt så den här bilden av ett dingt dingt Sverige, ett öststatswannabe styrt av en västlig stormakt, får räcka så länge.

Öststaterna. I dag ger begreppet mest lite vaga associationer till något som är grått, stelt och byråkratiskt gammeldags. Men det var inte alltför länge sedan Öststaterna var ett högst reellt och tämligen skräckinjagande område. Öststaterna själva tyckte förstås inte att de var onda, de ville bara väl. De ville skydda sina folk från yttre ...