Skrymta

Hon hade en brun tröja av något syntetmaterial. Den var långärmad och ful minns jag. Det är också allt jag minns. Vi träffades i biblioteket och båda var lite obekväma i situationen. Samtidigt kändes det stort, att träffas sådär på riktigt.

E-posten uppfanns någon gång på sextiotalet (och då menar jag 1960-talet). Universitet kopplades samman för att forskare skulle kunna skicka forskningsrapporter till varandra på elektronisk väg. Det visade sig dock att forskarna inte var mer än människor och de började skicka allt möjligt trams via e-post. De ville kommunicera.

Trettio år senare satt jag tillsammans med MUD-spelande överliggare i datasalar avsedda för ungefär samma sak: Akademiska Studier. Det var inget jag reflekterade över när jag chattade bort nätterna. Människan är social och hittar vi en kanal att vara social i så är vi det.

Det var väl under någon sådandär session som jag träffade på henne, tjejen som jag över nätet stämde träff med på ett bibliotek i Kanada 1996. Sedan stod vi där, hon i sin bruna långärmade tröja och jag med jetlag och sa “hej” och konstaterade att vi båda faktiskt fanns som fysiska personer också. Sedan var det inte mer med det, hon var mer spännande som text och vi sågs aldrig igen varken på nätet eller i biblioteket.

Några månader senare skulle jag skriva en rapport för en kurs och ville referera till en bok som jag insåg var hemma i Sverige. Jag googlade inte, men jag sökte (antagligen via metacrawler.com eller dogpile.com) och hittade henne. Joli Jensen, författaren till boken jag ville citera (Redeeming Modernity), så jag skrev till henne och frågade om jag tolkade henne rätt. Hon skrev tillbaka och inte bara bekräftade min tolkning utan utvecklade den också. E-brevet blev en referens direkt från källan som jag kunde infoga i min rapport.

Det var då, i den dialogen, som jag i praktiken förstod nätets potential.

Hon hade en brun tröja av något syntetmaterial. Den var långärmad och ful minns jag. Det är också allt jag minns. Vi träffades i biblioteket och båda var lite obekväma...

Vi sa att de hade förtantats. De klädde sig och betedde sig som om de var tanter trettio – fyrtio år äldre än de egentligen var. Antagligen gav det en viss trygghet, kanske pondus och en roll att vara säker i. Det var på gymnasiet och vi såg det mest hos tjejerna, antagligen för att det mest var tjejer vi tittade på.

Ibland funderar jag på om inte stora delar av min omgivning har förtantats. Eller så har de tagit på sig rollen som vuxna. Jag tänker på rädslan för internet. Eller kanske rädslan för datorer i allmänhet.

I våras fick vi en inbjudan till en föreläsning för föräldrar anordnad i skolans regi. Den såg ut ungefär som en inbjudan till en föreläsning för föräldrar från 1986. Skillnaden var att den farliga hårdrocken var utbytt mot det förfärligt farliga och förkastliga internet och datorspel.

Jag närmar mig fyrtio med stormsteg. Visst tillhör jag de yngre föräldrarna men jag kan inte med den bästa vilja i världen räknas som någon oerfaret blåögd ungdom. Jag växte upp med datorer. Köpte min första när jag var tretton. Spelade, spelade och spelade och gjorde ett och annat programmeringsförsök. Var helt uppslukad. Satt i timmar. Det här är 25 år sedan. 25 år! Det är ju en livstid (eller åtminstone en så lång tid att de allra flesta måste ha hunnit notera att något har hänt). Man kunde ju tänka sig att samhället skulle kunna förändras på 25 år. Man kunde ju tänka sig att föräldrar tänker tillbaka på sin barndom och minns att det där med hårdrock nog inte var så farligt ändå och att de flesta inte direkt har tagit någon skada av datorer. Men icke.

Vi har tydligen förtantats. Vi har gått in i rollen som vuxna. Ändå visar statistiken att den genomsnittlige datorspelaren är över trettio år. Är vi rädda för datorspelens fördärv så ska vi alltså vara mer rädda för vår egen konsumtion än barnens eventuella missbruk.

Dessutom visar det sig att barnen och ungdomarna har bättre omdöme än vi förväntar oss. Jag pratade med äldsta dottern för några år sedan. Hon berättade som om det var en självklarhet att hon inte hade kontakt med några på msn som hon inte träffat i verkligheten. Inte är hon ute på några direkt hemska sidor. Det är lite musikvideor på YouTube, det är ett och annat onlinespel och så är det Bilddagboken och msn.

Det här får mig att komma till kärnan. Kanske är rädslan för internet och datorspel inte en generationsfråga för vore det så tycker jag att vi borde kommit längre. Datorspel är ingen direkt nyhet. Internet är inte heller speciellt nytt. Det handlar inte om något nytt. Det handlar om något gammalt. Det handlar om dansbaneeländet, rädslan för vad ungdomen kan komma att hitta på. Något som kanske bottnar i vår rädsla för oss själva, våra egna tillkortakommanden.

Datorspel och internet är bärare, kanaler för något. Det kan vara bra, det kan vara dåligt. Det kan vara våldsamt och det kan vara kärleksfullt. På samma sätt som tecknad film inte automatiskt är till för barn (vilket många vuxna tycks tro) så finns det datorspel som i första hand vänder sig till vuxna. På samma sätt som alla filmer inte lämpar sig för de allra minsta så finns det platser på internet som inte vänder sig till just dig. Det är inget du behöver skrämma upp dig över, det är som livet självt.

Slappna av. Det kommer inte att hoppa barnporr på varken dig eller dina barn bara du öppnar en webbläsare.

Vi sa att de hade förtantats. De klädde sig och betedde sig som om de var tanter trettio – fyrtio år äldre än de egentligen var. Antagligen gav det en...