Så jag säger: Tack för musiken

Sunday, October 31st, 2010

Du kom till mig under mitt första tonår. Du var väl inte perfekt men du var fullt tillräcklig. Jag var tretton och du hade nio bands grafisk equalizer.

Akai AM-A200 var ditt något tråkiga namn men det kompenserade du mer än nog med vad du kunde erbjuda. Radio, skivspelare förstås och så dubbelkassett.

Tålmodigt levererade du långt utöver vad de japanska ingenjörerna rimligen kunde ha tänkt sig när du konstruerades. Du var med om att riggas mekaniskt för tidstyrd inspelning, du var med om att användas som förstärkare i tonårsdiskotek och du höll lojalt minen under min kriminella bana då datorspel på kassett smidigt kopierades på din dubbelbandare (i två gånger hastigheten) och när sedan de alltför dåliga kopiorna förstärktes genom dig rakt in i min ZX Spectrum.

Det var du som fick mig att förstå hur kul humor kunde vara med ”Putte Punsch Lyckoshow” och hur respektlöst radio kunde mixas med ”Michael B Tretows sommarprogram”. Du var med mig under morgnarna där jag hörde Mia Skäringer ringa in och berätta om hur hon använde maneter som bröstförstorare under bikiniöverdelen och du var med mig under kvällarna då jag kunde somna till ”Hasse & Tage” eller ”Loranga Mazarin och Dartanjang”.

Diskret stod du vid min sida vid den erotiska debuten, teoretiskt (”Röd avgång”) och praktiskt (”Moments in Love”).

Palme skjuten till döds, Jakob Hellman och Tjernobyl. I 24 år följdes vi åt, AM-A200 och jag. Flickvänner kom och flickvänner gick, flyttar, studier och jobb. Men så kom dagen då ett relä slutligen gav upp och trots elchocker och rikligt med konaktspray misslyckades alla återupplivningsförsök.

Så en förmiddag sent i våras skiljdes våra vägar när jag körde dig till återvinningsstationen och när jag slängde dig i containern med ett tyst ”tack” så var det med förhoppningen att dina kretsar snart ska dyka upp i ny skepnad och förmedla känslor och hålla sällskap i ett nytt tonårsrum.


Svart och många reglade, helt rätt i mitten av åttiotalet.

Mediet är inspirationen

Monday, September 27th, 2010

Musiken låter som studion är utrustad.

Dub och bandeko
Tekniken att spela in på band gav bandekot och på Jamaica gick Lee “Scratch” Perry och hans kompisar loss på mixerbordet som om det vore ett instrument.

Exempel: Apache – The Shadows
Exempel: Sun is Shining (Dub version) – Lee “Scratch” Perry

Repor
Skivorna pressades på vinyl och lokala discjockeys (vi pratar New York här) gick loss på skivspelarna som vore de instrument.

Exempel: The Adventures of Grandmaster – Grandmaster Flash and the Furious Five

Prov
Musikmediet blev CD och det digitala klev på allvar in i musiken. Samplers användes som vore de instrument.

Exempel: Paranoimia – The Art of Noise (feat. Max Headroom)

Hopmosat
Musiken hoppade över det fysiska mediet och blev digital och demokratisk. Studiokraft för varje musikintresserad tonåring öppnade för mashup och datorerna användes som vore de instrument.

Exempel: Massor hittar du här.

Nu är frågan: Vad blir nästa steg? Vad blir framtidens instrument?

Gunga på i gammal god stil

Monday, June 29th, 2009

Jag läste hos Write Said Fred att sommaren kan göra att ”[v]i börjar lyssna på reggae, fast vi aldrig gör det annars” och att det då inte handlar om (enligt Bullshitbulletin) särskilt genuin reggae samt att detta är en del av den smaklöshet som flyger i oss svenskar när termometern stiger över 25 grader.

Själv lyssnar jag på reggae hela året och ser mig dessutom som lågkulturens försvarare så jag har all anledning att hänga på den här posten. Jag vill inte vara sämre än att jag räddar dig stackars svensk som både vill släppa loss till solskensdoftande baktaktssväng och ha kvar din creddiga coolness och allmänt högt stående smak. Varken Bob Marley eller Jimmy Cliff finns med, inte för att de på något sätt är dåliga utan för att du kan verka ännu snobbigare när du väljer bort dessa giganter.

Ska och Reggae

Här får du genuint skrapig reggae (ja, och en del ska också) från Jamaica (okej någon låt framförs väl av britter då). Direkt hämtad från studion på den där dammiga gatan där en trebent hund linkar runt i eftermiddagssolen och tre taniga grabbar i skrynkliga kortärmade skjortor står och röker. Ingen låt är nyare än 30 år så nog kan vi tala om beprövad kvalitetsmusik. Drygt ett tjog låtar och lite bakgrund så du kan konversera och verka insatt.

Håll tillgodo! Lyssna noga för innan du vet ordet av så dyker säkert någon av dessa låtar upp i någon reklamfilm.

Hela listan finns förstås på Spotify, för Spotify har du väl du som har så god smak?

54-46 was my number – Toots and the Maytals
1968
Toots Hibbert åker fast för narkotikainnehav. Hävdar själv att han är oskyldig. 54-46 är numret han bar i fängelset, finns i minst tre versioner där 54-46 ”is”, ”was” och ”that’s” my number.

Feel like jumping – Marcia Griffiths
1968
Marcia Griffiths första hit, skriven av Bob Andy. Senare en del av I-trees tillsammans med Rita Marley och Judy Mowatt bakom Bob Marley.

No sunshine – Horace Andy
1973
Har spelats in av många men få lider som Horace Andy.

No, no, no – Dawn Penn
1969
Lidande Dawn konstaterar att det är slut (här i något nyare mix).

Chase the devil – Max Romeo
1976
Max Romeo kämpar mot djävulen och ljuv musik uppstår. Har du hört ”Out of space” med Prodigy så har du hört halva ”Chase the Devil” Producerad av Lee ”Scratch” Perry.

Preassure drop – Toots and the Maytals
1970
Framfördes i reggaefilmen ”The harder they come” och blev monsterhit på Jamaica 1972. Lägg märke till den tidiga stereomixen.

Money in my pocket – Dennis Brown
1979
Har beskrivits som ett rop på hjälp från världens fattiga. Kan också vara en sång om en ensam man. En ensam man som helt missförstått det här med kärlek.

Stick by me and I’ll stick by you – John Holt
1973
Som så många andra Jamaicanska låtar, en coer på amerikans R’n'B.

0.0.7. (Shanty town) – Desmond Dekker and the Aces
1966
Desmond Dekker sjunger om Kinstons värstingar ”Rude Boys” som röjer runt sommaren 1966, ”Them a loot, them a shoot, then a wail”. 007 är James Bonds nummer, aktuell med en film och mest med för att sälja fler singlar. En annan aktuell film var Ocean’s Eleven som också hörs i refrängen.

Phoenix city – The skatalites
1974
Skatalites var studiobandet som skaffade sig ett namn och en egen karriär. Ska var nytt, satelliten Sputnik var i rymden, vad kunde vara mer passande än ”the Skatalites”?

Shame and scandal – Shawn Elliot
1965
En skröna berättad med bravur på mindre än tre minuter.

Long shot kick de bucket – The Pioneers
1969
Ända tills man får veta att ”Long shot” var en travhäst och att en spark på hinken betyder samma sak som att ”slänga in handduken” har man fattat galoppen. Men Long Shot var en häst som blev legendarisk på travbanorna ända tills han i tolvårsåldern föll och dog mitt i ett lopp. Hedrad på detta sätt i en gungande hymn ”it happend in the first race and it caught up the race”.

It’s you – The Maytals
1964
Toots Hibberts lärde sig sjunga i kyrkan och visst är det något himmelskt över den här kärlekssången.

Israelites – Desmond Dekker & the Aces
1968
Det går att läsa in mycket i musik och texter. Israelites har tolkats som ett djupt religiöst stycke i rastafaritradition. Själv säger Desmond Dekker att det helt enkelt kommer från ett uttryck som går ut på att man kan arbeta som en israelit. Innan låten släpptes i Storbritannien mixades den om för att inte låta lika rå. Det gjorde att texten blev svårare att höra och spekulationerna om vad den egentligen handlade om tog förstås fart.

Wet dream – Max Romeo
1968
Max Romeo hade precis gått och blivit religiös och ville helst spela in root-reggae. Men Lee Perry fick som han ville och Max Romeo spelade in den frivola ”Wet dream”. Den gick fint på listorna, speciellt i England, ända tills någon på BBC lyssnade på texten och bannlyste all vidare radiospelning.

Real Rock – Sound dimension
1971
Reggaestandard och favorit som ”riddim” – bakgrund till nya dancehalldängor.

A message to you rudy – The Specials
1979
Rudy är ingen tjej, snarare en pojke eller en ”rude boy”. Låten gjordes först av Dandy Livingstone, men den här brittiska versionen är snäppet vassare.

Cherry oh baby – Eric Donaldson
1971
Mest känd med andra artister (UB40, Rolling Stones), denna festivalvinnare från1971.

Johnny too bad – The Slickers
1971
Kan avse rövarbandet Johnny and the Shootouts, kan också vara en låt om vilken rude-boy som helst … Var med i filmen ”The harder they come” från 1972.

Kingston town – Lord Creator
1970
Hyllning till huvudstaden, från början B-sida. Vad A-sidan hette är sedan länge glömt.

Hypocrite – The Heptones
1973
En vacker sång till en riktig lögnare.

Help me make it through the night – John Holt
1974
Visst är det smörigt. Visst är det vackert.

Better must come – Delroy Wilson
1971
Med denna som ledmotiv vann socialistpartiet PNP 1972-års jamaicanska val. Med en låt som denna går det ju inte att förlora.

Jag, kvinnorna och musiken

Saturday, January 24th, 2009

Jag har våndats, förhalat, förkastat. Ändå går det inte att komma ifrån att det är frestande att skriva om musik. Det är som blues, det är roligare att spela än att lyssna på det. Roligare att skriva om musik än att läsa om det. Så var det då utmaningen eller uppmaningen från Mymlan att skriva om tolv låtar som beskriver mig. Uppdraget är förstås omöjligt eftersom tolv låtar är alldeles för få och dessutom varierar dessa beskrivande låtar konstant. De tolv låtarna som är aktuella i dag kan vara tolv helt andra i morgon.

Med detta som utgångspunkt och förbehåll börjar jag skriva.

Det första jag inser är att jag inte kommer att få några tuffpoäng. Alldeles för lite finsk-urgisk folkmusik, ingen isländsk gitarrindie och helt utan asiatisk trip-hop. Istället är det ytlig, omodern listmusik som gäller. Att det allra mesta finns på Spotify är väl bevis nog. Men jag har ju förstått att jag är lågkulturens härförare så det är väl bara att acceptera och stå för det. I dag. Just nu.

Jag inleder med att sparka in min första öppna dörr med Shaggy – Boombastic. Självförtroende, självdistans och tung bas i ljuv harmoni. Ett skabbigt kårhus i en mellansvensk stad. Inte mycket för världen men ett stort dansgolv, gott gung och dansvilliga gäster. Goda förutsättningar för en lyckad kväll helt enkelt. Sedan går det helt i linje med min vurm för det folkliga eftersom Shaggy kan riva upp ganska starka känslor i min bekantskapskrets.

1. Boombastic: Shaggy

Men Shaggy gjorde inte musikalisk entré förrän på nittiotalet. Låt mig ta några danssteg bakåt och börja med en sjuttonårings krossade hjärta. Bakgrunden beskrivs av New Order i Bizarre Love Triangle men vi kommer in i handlingen när Jakob Hellman beskriver situationen i sin ”Vara vänner” för så skulle det vara, vi skulle prata om allt men vi skulle inte vara mer än vänner. Något år senare inledde vi ett mycket passionerat förhållande som varade nästan tre år. Då tog Depeche Mode vid med ”I Just Can’t get Enough”. Jag är alltså en otrogen singelköpare (och då menar jag lagringsmediet och inte civilståndet) men fick jag bara lyssna på en skiva resten av livet så skulle det vara Jakob Hellmans ”… och stora havet”. Gärna den med extramaterial.

2. Vara vänner: Jakob Hellman

Texter är förstås seriöst och bra men jag ska erkänna att jag lätt fascineras av ljud också. Det är väl därför jag fastnade för The Art of Noise. Säkert därför jag är svag för kvinnor som låter som de ler när de sjunger. Särskilt brittiskor. Lyssna bara på Lily Allen (LDN) eller Sophie Ellis-Bextor (I Won’t Change You). Nu är ju inte Chrissie Hynde brittisk egentligen men lyssna på leendet när hon förklarar sin kärlek till Ali, UB40:s sångare. Det må vara en cover och texten må vara simpel, men på en solig gotländsk cykelsemester på åttiotalet kan det vara både drama och stor lyrik.

3. Opus 4: The Art of Noise

4. I Got You Babe: UB40 & Chrissie Hynde

Mitten av nittiotalet präglades av stor förvirring. Just där på kåren, kanske till tonerna av Shaggy träffade jag trasiga kvinnor som jag någonstans trodde att jag skulle laga. Jag försökte, jag älskade, jag var tålmodig men det räckte inte. Det var där jag träffade henne. Hon som Elvis sjunger om: The Devil in Disguise. Hon såg ut som en ängel, pratade som en ängel men hon var en förklädd djävul. Lou Reed skulle beskrivit henne som ”Vicous”. Hon jagade mig i mina mardrömmar ett helt decennium senare men en låt som hjälpte mig att fördriva henne var Kim Stockwood med Jerk. En utmärkt göra-slut-låt helt i klass med Gloria Gaynors I Will Survive.

5. The Devil in Disguise: Elvis Presley

6. Vicious: Lou Reed

7. Jerk: Kim Stockwood

Med en bakgrund tonåring med discjockeyambitioner och alldeles för stor inkomst i förhållande till fasta utgifter har jag en hyfsat diger samling maxisinglar från perioden 1986 till 1989. Där finns tiominuterslånga versioner av Pet Shop Boys och där finns englandspressade tolvor med George Michael. Det var en period då singlarna kostade sjutton kronor och det oftast gick bra att chansa på något med etiketten Beat Box. Sedan kom verkligheten ikapp och pengarna skulle räcka till mat och hyra och annat världsligt vilket slog hårt mot mitt skivsamlande som egentligen inte kom igång förrän åtta år senare då jag började få en stadig inkomst. De första skivorna jag köpte efter min musikaliska istid var en samlingsskiva med The Specials, When I Was Born for the Seventh Time med Cornershop och Vanishing Point med Primal Scream. Där finns ”Star” som var en låt att bli förälskad till. Tyvärr visade det sig vara början på ett alldeles för långt och alldeles för nedbrytande förhållande. Mot slutet fick jag tag på en Bowieskiva – Heathen. Där finns en låt som heter ”A Better Future” där David kräver en bättre framtid. Det kunde jag skriva under på och efter några rätt misslyckade parterapisessioner var jag på väg, ensam.

8. George Michael: Faith

Gick inte att bädda in.

9. Star: Primal Scream

Jag lät Edie Brickell och Fairground Attraction leda mig till mitt livs kärlek. Hon gör mig stark och oövervinnelig som Max Romeo i ”Chase the Devil”.

10. What I Am: Edie Brickell and the New Bohemians

11. Perfect: Fairground Attraction

Gick inte att bädda in.

12. Chase the Devil: Max Romeo

Hela listan som spellista på Spotify: Tolv låtar.