Så jag säger: Tack för musiken
Sunday, October 31st, 2010Du kom till mig under mitt första tonår. Du var väl inte perfekt men du var fullt tillräcklig. Jag var tretton och du hade nio bands grafisk equalizer.
Akai AM-A200 var ditt något tråkiga namn men det kompenserade du mer än nog med vad du kunde erbjuda. Radio, skivspelare förstås och så dubbelkassett.
Tålmodigt levererade du långt utöver vad de japanska ingenjörerna rimligen kunde ha tänkt sig när du konstruerades. Du var med om att riggas mekaniskt för tidstyrd inspelning, du var med om att användas som förstärkare i tonårsdiskotek och du höll lojalt minen under min kriminella bana då datorspel på kassett smidigt kopierades på din dubbelbandare (i två gånger hastigheten) och när sedan de alltför dåliga kopiorna förstärktes genom dig rakt in i min ZX Spectrum.
Det var du som fick mig att förstå hur kul humor kunde vara med ”Putte Punsch Lyckoshow” och hur respektlöst radio kunde mixas med ”Michael B Tretows sommarprogram”. Du var med mig under morgnarna där jag hörde Mia Skäringer ringa in och berätta om hur hon använde maneter som bröstförstorare under bikiniöverdelen och du var med mig under kvällarna då jag kunde somna till ”Hasse & Tage” eller ”Loranga Mazarin och Dartanjang”.
Diskret stod du vid min sida vid den erotiska debuten, teoretiskt (”Röd avgång”) och praktiskt (”Moments in Love”).
Palme skjuten till döds, Jakob Hellman och Tjernobyl. I 24 år följdes vi åt, AM-A200 och jag. Flickvänner kom och flickvänner gick, flyttar, studier och jobb. Men så kom dagen då ett relä slutligen gav upp och trots elchocker och rikligt med konaktspray misslyckades alla återupplivningsförsök.
Så en förmiddag sent i våras skiljdes våra vägar när jag körde dig till återvinningsstationen och när jag slängde dig i containern med ett tyst ”tack” så var det med förhoppningen att dina kretsar snart ska dyka upp i ny skepnad och förmedla känslor och hålla sällskap i ett nytt tonårsrum.
Svart och många reglade, helt rätt i mitten av åttiotalet.
