Skrymta

Jag har våndats, förhalat, förkastat. Ändå går det inte att komma ifrån att det är frestande att skriva om musik. Det är som blues, det är roligare att spela än att lyssna på det. Roligare att skriva om musik än att läsa om det. Så var det då utmaningen eller uppmaningen från Mymlan att skriva om tolv låtar som beskriver mig. Uppdraget är förstås omöjligt eftersom tolv låtar är alldeles för få och dessutom varierar dessa beskrivande låtar konstant. De tolv låtarna som är aktuella i dag kan vara tolv helt andra i morgon.

Med detta som utgångspunkt och förbehåll börjar jag skriva.

Det första jag inser är att jag inte kommer att få några tuffpoäng. Alldeles för lite finsk-urgisk folkmusik, ingen isländsk gitarrindie och helt utan asiatisk trip-hop. Istället är det ytlig, omodern listmusik som gäller. Att det allra mesta finns på Spotify är väl bevis nog. Men jag har ju förstått att jag är lågkulturens härförare så det är väl bara att acceptera och stå för det. I dag. Just nu.

Jag inleder med att sparka in min första öppna dörr med Shaggy – Boombastic. Självförtroende, självdistans och tung bas i ljuv harmoni. Ett skabbigt kårhus i en mellansvensk stad. Inte mycket för världen men ett stort dansgolv, gott gung och dansvilliga gäster. Goda förutsättningar för en lyckad kväll helt enkelt. Sedan går det helt i linje med min vurm för det folkliga eftersom Shaggy kan riva upp ganska starka känslor i min bekantskapskrets.

1. Boombastic: Shaggy

Men Shaggy gjorde inte musikalisk entré förrän på nittiotalet. Låt mig ta några danssteg bakåt och börja med en sjuttonårings krossade hjärta. Bakgrunden beskrivs av New Order i Bizarre Love Triangle men vi kommer in i handlingen när Jakob Hellman beskriver situationen i sin ”Vara vänner” för så skulle det vara, vi skulle prata om allt men vi skulle inte vara mer än vänner. Något år senare inledde vi ett mycket passionerat förhållande som varade nästan tre år. Då tog Depeche Mode vid med ”I Just Can’t get Enough”. Jag är alltså en otrogen singelköpare (och då menar jag lagringsmediet och inte civilståndet) men fick jag bara lyssna på en skiva resten av livet så skulle det vara Jakob Hellmans ”… och stora havet”. Gärna den med extramaterial.

2. Vara vänner: Jakob Hellman

Texter är förstås seriöst och bra men jag ska erkänna att jag lätt fascineras av ljud också. Det är väl därför jag fastnade för The Art of Noise. Säkert därför jag är svag för kvinnor som låter som de ler när de sjunger. Särskilt brittiskor. Lyssna bara på Lily Allen (LDN) eller Sophie Ellis-Bextor (I Won’t Change You). Nu är ju inte Chrissie Hynde brittisk egentligen men lyssna på leendet när hon förklarar sin kärlek till Ali, UB40:s sångare. Det må vara en cover och texten må vara simpel, men på en solig gotländsk cykelsemester på åttiotalet kan det vara både drama och stor lyrik.

3. Opus 4: The Art of Noise

4. I Got You Babe: UB40 & Chrissie Hynde

Mitten av nittiotalet präglades av stor förvirring. Just där på kåren, kanske till tonerna av Shaggy träffade jag trasiga kvinnor som jag någonstans trodde att jag skulle laga. Jag försökte, jag älskade, jag var tålmodig men det räckte inte. Det var där jag träffade henne. Hon som Elvis sjunger om: The Devil in Disguise. Hon såg ut som en ängel, pratade som en ängel men hon var en förklädd djävul. Lou Reed skulle beskrivit henne som ”Vicous”. Hon jagade mig i mina mardrömmar ett helt decennium senare men en låt som hjälpte mig att fördriva henne var Kim Stockwood med Jerk. En utmärkt göra-slut-låt helt i klass med Gloria Gaynors I Will Survive.

5. The Devil in Disguise: Elvis Presley

6. Vicious: Lou Reed

7. Jerk: Kim Stockwood

Med en bakgrund tonåring med discjockeyambitioner och alldeles för stor inkomst i förhållande till fasta utgifter har jag en hyfsat diger samling maxisinglar från perioden 1986 till 1989. Där finns tiominuterslånga versioner av Pet Shop Boys och där finns englandspressade tolvor med George Michael. Det var en period då singlarna kostade sjutton kronor och det oftast gick bra att chansa på något med etiketten Beat Box. Sedan kom verkligheten ikapp och pengarna skulle räcka till mat och hyra och annat världsligt vilket slog hårt mot mitt skivsamlande som egentligen inte kom igång förrän åtta år senare då jag började få en stadig inkomst. De första skivorna jag köpte efter min musikaliska istid var en samlingsskiva med The Specials, When I Was Born for the Seventh Time med Cornershop och Vanishing Point med Primal Scream. Där finns ”Star” som var en låt att bli förälskad till. Tyvärr visade det sig vara början på ett alldeles för långt och alldeles för nedbrytande förhållande. Mot slutet fick jag tag på en Bowieskiva – Heathen. Där finns en låt som heter ”A Better Future” där David kräver en bättre framtid. Det kunde jag skriva under på och efter några rätt misslyckade parterapisessioner var jag på väg, ensam.

8. George Michael: Faith

Gick inte att bädda in.

9. Star: Primal Scream

Jag lät Edie Brickell och Fairground Attraction leda mig till mitt livs kärlek. Hon gör mig stark och oövervinnelig som Max Romeo i ”Chase the Devil”.

10. What I Am: Edie Brickell and the New Bohemians

11. Perfect: Fairground Attraction

Gick inte att bädda in.

12. Chase the Devil: Max Romeo

Hela listan som spellista på Spotify: Tolv låtar.

Jag har våndats, förhalat, förkastat. Ändå går det inte att komma ifrån att det är frestande att skriva om musik. Det är som blues, det är roligare att spela än...

Förr i världen var tuggummi dåligt. Nu är tuggummi bra. Bra för tänderna. Jag kan förstå hur det gick till, ut med sockret och in med bra-för-tänderna-medel. Icke desto mindre var det en svår mental omställning att göra för oss som lärt oss att tuggummi var dåligt.

Det där med tuggummit går ju att förstå, men jag har några andra frågor jag funderar på och istället för att vända mig till Google så hoppas jag på att den kollektiva intelligensen ska vända sig till mig. Ta det som en utmaning, svara här, på din blogg eller diskutera vid fikabordet.

1.
Jag har lätt för att bli sjuk. Jag bejakar gärna virus och jag har minst ett i kroppen just nu. På senare år har jag upplevt att fler och fler som är sjuka men ändå umgås i de tillfälligt friskas skara rättfärdigar sig med att ”det smittar inte längre”. Hur vet de det?

2.
Såg filmen Vanilla Sky häromdagen och förstod då att det egentligen var en omgjord spansk film. De lär ju vara mästare på det där, amerikanerna, att göra om utländsk film och hur ofta har du inte hört att något amerikanskt produktionsbolag har köpt rättigheterna till någon svensk film? Rätt ofta tycker jag. Hur ofta ser vi en amerikansk version av Sällskapsresan, Göta Kanal eller Arn? Inte så särskilt ofta om jag minns rätt.

Vad händer med alla de där filmrättigheterna? Är det på samma sätt som att de flesta svenska garageband som bränt en CD är ”stora i Japan” – mest snack?

3.
När jag växte upp så var det 24 karats guld som gällde. Allt annat var fusk och kitsch. Skulle du gifta dig eller förlova dig så var det ett säkert tecken på att något var fel om din friare kom dragandes med 22 karat. Visade det sig vara 20 karat som skulle försegla era löften så var det i princip bara att dra direkt. Något så oäkta kunde inte vara länge.

På nittiotalet gick tävlingsprogrammet 24 karat med Harld Treutiger. Vinnaren kunde gå hem med en klump 24 karats guld (eller pengar om vinnaren levde i ett monetärt system av en annan abstraktionsnivå). Tjusningen låg i det beständigt äkta med rent guld. Det är snart tjugo år sedan och något har uppenbarligen hänt.

Under hösten har Johnossi desperat hoppats på att 18 karats guld ska vara räddningen¹ och i en förort nära mig har en hel guldsmedsbutik öppnat med det stolta namnet ”18 Karat”. Något har hänt. När? Varför? Hur?

1. För den oinsatte kan jag avslöja att jag här refererar till musik [↩]

Förr i världen var tuggummi dåligt. Nu är tuggummi bra. Bra för tänderna. Jag kan förstå hur det gick till, ut med sockret och in med bra-för-tänderna-medel. Icke desto mindre...

Via Trassel har jag fått Mymlans utmaning om att välja en låt av en artist eller ett band på en viss bokstav. På min lott har bokstaven T fallit.

Att skriva om musik är ungefär lika intressant som det är meningslöst eftersom världens bästa låt eller artist både varierar från person till person och från tid till annan. Därför struntar jag blankt i att jaga guldstjärnor hos Mymlan och ger mig på Trassels utmaning helt utifrån mitt eget perspektiv. Trassel visste nog inte riktigt vad hon gav sig in på för när det kommer till musikskriverier så kan jag verkligen bre ut mig.

Jag är en singelkille. Inte i den moderna bemärkelsen att jag inte har sällskap, nej jag lever i ett lyckligt förhållande mer i den gamla vinylbemärkelsen (inget sexuellt där heller) att jag går igång på enskilda låtar mer än en artist eller ett band (även om det finns undantag här också). Tonårstiden fylldes av singelinköp. Gärna maxisinglar med flera versioner av samma låt. Jag har en komplett (nåja) samling popmusik mellan åren 1986 och 1989. Hyfsat stora inkomster och mycket blygsamma utgifter (tack kära föräldrar) gjorde att det gick att köpa musik på ett sätt som överträffats varken förr eller senare i mitt liv.

Som varandes en singelkille missförstod jag förstås uppgiften till att börja med och började tänka på låtar istället för artister på T.

Jakob Hellman föll sig som ett självklart val. Inte mindre än fyra mästerverk på T har han levererat ”Tårarna”, ”Tältet”, “Tusen dagar härifrån” och ”Tåg”. ”Tältet” är inte Jakobs egen låt och går därför bort. Jag tillhörde aldrig de där hundra skrikande tjejerna längst fram och därför går även ”Tårarna” bort. “Tusen dagar härifrån” är han inte ensam om så den får också stryka på foten. ”Tåg” däremot kunde ha varit min T-låt. Om det nu hade varit så att jag skulle valt ut en låt på T och inte en artist eller grupp.

Nåja. Bakläxa.

T är annars en rätt enkel bokstav eftersom det går att fuska lite med anglosaxiska band där det finns många i bestämd form. The Rolling Stones till exempel – Time is on my side (se där, dubbel-T) eller The Mighty Dub Catz – Magic Carpet Ride eller The Pioneers – Long Shot Kick de Bucket eller The Primitives – Crash men allt sådant regelvrängande vore förstås inget annat än fusk.

I min mentala jakt på T-artister passerade jag både Tina Charles, the Troggs, Toots Hibbert och Trio för att till sist landa här hemma på Thomas Orup Eriksson. Här vill jag påpeka att det inte handlar om karlns hela diskografi utan en enskild låt, nämligen ”Kom och ta mej” från hans (unga och arga) tid i Intermezzo.

Tyvärr hittar jag ingen ljudillustration till detta mästerverk men för att du ska förstå storheten i stycket så kommer här en text jag skrivit tidigare och i ett helt annat sammanhang. Håll tillgodo.

Just det … så skulle några utmanas på U också. Kaffelattepappan och Revgille, här har ni något att bita i.

Min vapenbroder Orup och jag
Det tog oproportionerligt lång tid. Det var första gången för mig i en musikstudio och jag skulle lägga fyra toner mellan vers och refräng. För åttiotredje gången ungefär tog jag mig igenom mitt saxofonparti.

- Nä, nu blev det nog lite surt ändå, sa teknikern som även var självutnämnd producent.
- Ja kanske lite ostämt, höll någon med.

Själv sa jag inget alls, bara spelade samma sak igen. Redan vid tredje tagningen hade jag givit upp om att försöka höra någon skillnad på vad som kunde tänkas vara falskt eller inte. Tagning åttiofyra.

Som gudsbevis anförs ibland att sannolikheten för att människan skulle ha skapats av en slump är ungefär lika stor som att en tornado på en soptipp skulle råka blåsa ihop skrotet till ett jetplan. Nu hade jag kommit till den punkt då jag tvivlade på Guds existens och satte mitt hopp till principen om tornadon och jetplanet. Spelar jag bara samma sak tillräckligt många gånger så kanske det någon gång blir rätt.

Bandet spolades. Tagning åttiofem. Bedjande, hoppfulla blickar från de andra i gruppen. Mina fyra toner. Återigen samma kommentar om de ohörbara fraktionerna av tonhöjder som skulle ligga fel. De övriga gruppmedlemmarna utbytte förvirrade blickar, hörde du någon skillnad?

Till sist, någon gång vid tagning fyrahundrasjuttionio var det inte längre någon annan än teknikern som kunde skilja mellan några tonhöjder överhuvudtaget och vi enades om att det fick duga innan inspelningsbandet slets ut och gick av.

På väggarna hängde affischer med artister som spelat in i samma studio. Mest var det okända dansband som inte stämde särskilt väl med vår lite coolare image, men en affisch väckte vårt intresse en aning. Det var Ubangi med Cia Berg och Thomas Eriksson.

Cia Berg blev programledare ett tag på åttiotalet och Thomas Eriksson blev Orup. Åtminstone med den yngre delen av svenska folket (den äldre delen av svenska folket hävdade envist att den rättmätige Orup var Lars). Orup hade varit i Kumla och spelat in. Kunde han så kunde vi.

Orup hade något år tidigare kommit ut med sin första skiva som Orup. Med tanke på att det kom sex singlar från den skivan och så gott som varje låt spelades på radio, var Orup värd en del respekt. Själv respekterade jag Orup också för att han var vapenvägrare.

Det här utspelade sig på den tiden då Sverige uppfostrade sina barn till fredliga individer som skulle lära sig att våld var fel och dialog var rätt. Vid sjutton års ålder skulle alla unga män sedan lära sig att döda på order. Den som ifrågasatte detta och hävdade att det kanske fanns andra sätt att lösa konflikter på var mycket suspekt och skulle rättas in i ledet.

Själv gick jag inte så långt som Orup i min pacifism och vägrade. Istället valde jag vapenfri tjänst.

Lång tidigare, innan jag ryckte in som flygplatsbrandman och före Ubangis inspelningar i Kumla. Strax efter att Orup suttit sin samvetstid i fängelse för vapenvägran, sjöng han i en grupp som hette Intermezzo där Fredrik von Gerber höll takten. Samme von Gerber fick senare betydligt större framgångar som trummis i Noice.

Det var då Thomas Eriksson vägrade. Han totalvägrade och framförde Sveriges bästa musikaliska bidrag i genren vapenvägran – kom och ta mej (Intermezzo, 1980). Här reflekterar Orup över paradoxen ”Dom sa man kan få böter och jag blev ganska paff, de ger mig frihetsstraff. Jag vet man kan bli dömd om man mördar och står i, men om man inte gör’t så är det ändå kört”.

Kanske hade Orup låtit sig inspireras av Ebba Grön som året innan gav ut sin ”Totalvägra”. En mycket skränigare historia, men med ungefär samma text; förvirrad ung man får inkallelseorder, tycker det är larvigt och upprörs över fängelsestraff. Orup och Intermezzo framför sin ungdomliga protest med viss finess, duettsång och marschpastisch. Till taktfast virveltrumma och fotbollsläktarrefräng gäckar Orup och hans duettkompanjon militärmakten. Än här, än där dyker de upp med sina vokala tittut och uppmanar herr grön ”kom och gör mej till en man om ni kan”.

Epilog:
Min egen vapenfria tjänst då? Jodå, den var inte helt musikaliskt befriad. Det förekom allt diskussioner om tonhöjder och gehör även på flygplatsens brandstation. Där fanns Ola som påstod att han kunde höra skillnad på olika flygplansmodeller. Diskussionen kulminerade i att Ola hävdade att han hörde skillnad på en MD80 och en DC9:a. Detta skulle tvunget kontrolleras och någon frågade vilken typ av flygplan som nu stod redo för start utanför. ”En DC9” hävdade Ola självsäkert och Erik gick för att titta efter. Det visade sig vara varken en MD80 eller en DC9 utan en Electrolux torktumlare som gick in på sista varven på det extratorra programmet.

Gruppen som spelade in i Kumla gav ut en singel och krönte sin karriär med tre veckor på Radio Örebro-toppen. Låten med mina fyra toner på hann aldrig mixas färdigt och kom inte med på singeln.

I dag skulle vi kanske inte varit lika imponerade av en Orup-affisch i en inspelningsstudio i Kumla. Karln har ju tappat fart med GES, dessutom uppträdde han i uniform för svenska FN-trupper.

Lyssna på:
Intermezzo – kom och ta mej, alternativt Ebba Grön – Totalvägra

Andra Orupsånger värda att nämna:
Regn hos mej – Så här låter svensk soul när inte Eric Gadd gör den.
Stanna hos dej – Tillsammans med Karin Wistrand som då hade lagt av, både med att resa runt på dagis och lära barnen om rock’n’roll samt att sjunga i Örebrobandet Lolita pop.

UPPDATERING: Det visar sig att jag inte är helt ensam här ute i rymden. Revgille har hörsammat min uppmaning och tipsar om världens bästa låt med en grupp på U.

Ännu en UPPDATERING: Även Kaffelattepappan väljer världens bästa låt med en grupp på U.

Andra som skriver om
Orup, utmaning, Intermezzo

Via Trassel har jag fått Mymlans utmaning om att välja en låt av en artist eller ett band på en viss bokstav. På min lott har bokstaven T fallit. Att...